In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon log och nickade mjukt.
"Jag ska se till att ni kan träffa honom. Men jag ska se till att ni inte är ensamna." Hon tog Leos hand i sin.
"Leo jag älskar dig som vän och jag blir så ledsen av att du är ledsen."

"Kan jag få se honom nu?", frågade Leo igen och verkade en aning frustrerad.
Rion uppmärksammade det och lade en lugnande hand på Leos axel. "Det går bra, Alice. Jag följer med.", sa Rion. Leo sneglade mot Rion och sedan mot Alice igen. Han log tacksamt mot henne. "Tack Alice. Jag älskar dig med." Han sträckte sig efter Alices hand och kramade den samtidigt som han mötte hennes blick. "Jag vill veta om det Rion och jag har med Ivan är förlorat eller inte.", sa Leo efter en stund och såg mot Rion igen. Rion nickade.

"Självklart kan du se honom nu. Om ni går med en av vakterna och säger att jag har sagt att det är okej så får ni gå in. Men var försiktiga." Hon tog fram en näsduk.
"Så fort jag mår bättre ska vi bada igen okej?" Hon log.

"Älskade är du vaken?" Isabelle satte sig upp med det långa håret utsläppt och såg sig om.
"Kan du inte läsa för mig som du brukade?"

Ivan hade lagt sig på sängen med Isabelle för att läsa från den bok de fått utlånad till de. Det var inget märkvärdigt, tyckte Ivan, men den var ett bra tidsfördriv och dessutom fick han lite tid med Isabelle. Han stängde igen boken när han läst klart. "Sådär. Det får räcka för stunden.", sa han med en trött röst och strök med fingrarna över Isabelles panna innan han kom upp på fötter igen. "Jag skulle vilja gå ut.", mumlade han och gick fram till bordet där han och Alice suttit tidigare för att sätta sig ner där igen. Då knackade det på dörren och Ivan såg med en misstänksam blick åt det hållet. Dörren öppnades och vakten som eskorterat Rion och Leo det visade sig.
"Rion och Leo.", sa vakten och flyttade sig så att Rion och Leo syntes i dörröppningen. Leo flämtade till vid åsynen. Deras blickar möttes. Det kändes och plötsligt var han inte säker på att det var en bra dynamik. "Ivan.", sa Rion sedan och Leo pustade ut. De gick in i rummet och slog sig ner vid andra sidan av bordet. "Isabelle.", sa Leo då han fick syn på henne, men vände blicken snabbt tillbaka till Ivan.
"Åh. Gäster. Det var längesedan.", sa Ivan och flinade då. Han böjde sig fram för att säga något, men hejdade sig då han upptäckte flera vakter gå in i rummet för att vakta Ivans gäster. Ivan himlade med ögonen då, men lutade sig tillbaka i stolen för att se på de båda.
"Hur kan jag stå till tjänst?"

Isabelle hade nästan somnat av att ha läste men vaknade till av hans beröring och hon satte sig upp och drog handen genom håret och tog sig ur sängen.
"Jag med men jag vill inte lämna digensam." Hon såg sedan mot dörren och gick närmare Ivan. Rion och Leo. Vad gjorde de här? Hon to Ivans hand och såg genast bort.
Kunde hon inte få ha sin älskade ifred? Men hon visste vad Ivan behövde, Alice. Han ville ha henne och hon visste det.

Det blev tyst en stund. Leo blängde på Ivan i försök att hitta de rätta orden. Plötsligt visste han vad han skulle säga. Leo hade tagit ut sin ilska på Alice tidigare, men det Ivan som förtjänade den. Han upptäckte att slagen från Adela hade lämnat ett märke på hans kind. Först tyckte han att Ivan förtjänade det, men påminde sig återigen om att det inte var därför de var där.
"Ivan.", sa Leo och Ivan såg på honom utan att säga något. "Varför behandlar du Alice så illa? Det har inte varit så tidigare. Handlar det verkligen bara om att du vill ha hennes blod?"
Ivan blev paff av frågan först med suckade sedan och skakade på huvudet. "Du verkar inte förstå, Leo." Han sneglade på Rion för att se om han hörde på. Det gjorde han.
"Den Alice som har blivit till prästinna, som har förhört mig. Hon är inte densamma som bodde i slottet med oss." Han pausade och både Leo och Rion lyssnade koncentrerat. "Alice satte mig i kedjor, se här.", sa han och vickade huvudet bak för de att syna märkena kring hans hals. Kedjorna hade skavt mot huden och lämnat ett rött märke. "Alice behandlar mig inte som en vän, eller bekant för den delen. Se vad hon har gjort med mig.", sa han och lät en aning frustrerad. "Jag kan inte vara hennes vän.", sa han då.
Leo var en aning lättad över att Ivan verkade mer vältalig med de än vad han varit med Alice. Han nickade långsamt som svar på hans ord och svalde för att säga något mer. "Vad var din plan Ivan?", frågade Leo då. Utan att förklara. Han hoppades att Ivan skulle förstå. Det verkade han göra då han drog på läpparna och suckade igen. "Leo, jag gjorde..", men han hann inte längre. Leo smällde med handen i bordet. "Säg inte att du gjorde vad du var tvungen till!" Leo hade höjt rösten igen. "Du dödade flera oskyldiga människor. Och till vad? För att du är en självisk djävul som inte bryr sig om något annat än dig själv." Han reste sig upp för att blänga på Ivan, men lyckades inte gå därifrån. Han var som paralyserad.

Isabelle såg på Ivan och sedan Leo. Hon hade satt sig ner och började att fläta det långa håret innan hon såg mot Rion med en frågande blick.
Som att han visste svaret. Men när Leo började prata och fråga började hon att förstå. Klart att det var Alices fel, vems fel skulle det annars vara? Om Alice bara kunde förstå att hennes plats var hos Ivan skulle allt bli så mycket bättre. Då kunde hon göra henne sjuk så hon inte hade någon makt över Ivan. Det var Ivan som hade makten och inte Alice.

"Leo.", sa Rion och Leo vaknade upp för att se på honom. Långsamt satte han sig ner på stolen igen. Ivan satt tyst och iakttog Leos rörelser för att sedan se på Rion. Det verkade som att han hade något att säga.
"Jag kanske säger för mycket nu.", började Rion och sänkte blicken för att röra vid bordet och på så sätt samla tankarna och orden. "Men jag är säker på att det inte är såhär Leo vill ha det." Han pausade och såg från Leo till Ivan igen. Leo såg med en irriterad blick på Ivan. Han verkade inte orolig att Rion talade för honom. Så mycket tillit hade han till Rion. "Och inte jag heller för den delen.", tillade han sedan och Ivan rynkade pannan, oförstående om vad han menade. "Ivan, du är vår skapare. Det är dags att du tar ditt ansvar." Leo flämtade då till. Läxade Rion verkligen upp Ivan? Rion fortsatte med en bestämd ton och blick på Ivan. "Glöm ditt förflutna. Glöm det som varit. Det finns inget som kan ändra det. Men det vi har. Här, nu." Han pausade igen och Leo såg då att Rion verkade bedjande. "Du kan ändra dig, Ivan. Du kan ställa saker tillrätta."

Isabelle hade lyssnat på vad de sa och funderade på vad hon kunde tillägga? Skulle hon försöka dölja allet eller skylla allt på Alice?
"Ivan tappade kontrollen. Men han saknar faktiskt det han hade med Alice. Han visste inet vad han skulle göra. Han har bara oss och han saknar mer." Hon såg ner.
"Han vill gå ut en stund går det?" Hon såg bedjande på Rion.
"Snälla Rion hjälp oss."

"Isabelle.", började Ivan för att tysta henne. Han kom på sig att låta för barskt och harklade sig därefter för att stryka över det. Han pausade och såg mot Leo och Rion med en bestämd blick. "Rion..", sa han sedan eftertänksamt och andades in. Båda såg mot honom tillbaka. "Det är inte alltid så lätt. Ni tror att ni känner mig. Men ni gör inte det." Leo kände tårarna komma och blinkade flera gånger för att tvinga bort de. "Ivan. Du har ett ansvar. Du måste ta ditt ansvar som vår skapare. Trots din vilja så är vi bundna för alltid." Ivan skakade på huvudet. Han såg mot Isabelle och log matt. Han var trött på diskussionen, trött på att förklara sig och kämpa. Denna ständiga kamp. Isabelle var hans ljus i mörkret. Hon krävde aldrig något av honom, hon förstod honom.
Rion bestämde sig att samtalet var slut. De skulle inte komma överens om något den här gången. En annan gång kanske. "Kom, Leo." Leo reste sig upp utan protest och följde efter sin bror mot dörren. "Jag ska se om prästinnan tillåter att du vandrar utanför slottsväggarna.", sa han då han gick ut från rummet med Leo och lämnade Isabelle och Ivan kvar.