Förändrad värld Lupple & Medi

"Men nej vad tråkigt." Hon såg på honom och nickade.
2Maten är så god." Hon log stort och lade ner mackan och såg sig om.
"Vad ska vi göra idag?"

Theodore slutade inte och torkade sedan bort hennes tår.
"Inte ska du gråta." Sa han lungt och lutade sig tillbaka.
"Vi ska ändra i Auroras rum."

Rafael såg på det hela. Såg på sin bror. Det hade varit det enda rätta att göra men han tyckte lite synd om Aurora. Hon verkade förvirrad. "Vad är du sugen på att göra?" Undrade Rafael och såg på Rhiannon.


Aurora tittade tomt framför sig. Såg på maten som helt plötsligt kändes fruktansvärt äcklig. "Vet inte ens varför jag gråter." Viskade hon och försökte samla sig. Flyttade undan tallriken och sken upp lite vid det där om rummet. "Jag ska möblera om." Sa hon leendes.

Tristan såg upp och mötte hans blick. Den sa allt, förlåt.
Han såg sedan på henne och nickade.
"Men det blir inget flyttande om du inte äter." Sa han och log.
"Du minns att man måste äta och nu måste du göra det. Två tuggor är inte okej."

Hon såg ner. Ville se sig om i huset eller rättare sagt ute igen. Gå i trädgården och samla information.
"Får jag gå ut?"

Aurora såg på honom. Hon ville skrika. Och gråta. Allt kändes så jobbigt. Och hon visste inte varför. Hon ville tro att morgonen och natten varit bra men hon hade en klump i magen. Men hon försökte trycka undan det och tvingade sig att le. "Jag ska." Viskade hon och försökte få i sig en tugga till och så en tugga till. Det tog ganska lång tid och varje tugga växte i munnen, men hon hade ätit upp halva. "Jag orkar inte mer." Viskade hon.

Rafael log mot henne. "Absolut. Vi kan gå ut. Jag kan visa dig de lite mer vackra delarna." Log han enkelt. Han ville inte att hon skulle vara själv idag.

Han tog henne i famnen och suckade.
"Aurora förlåt mig." Sa han och smekte hennes kind. Såg sedan mot det stora fönstret.
"Vill du spela spel innan vi börjar? Du ska inte vara ledsen."


Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Får jag inte vara själv? Att vara självständig är en viktig del att vara människa."

Aurora skakade lite på huvudet. "Inte idag." Viskade hon angående spelen och lutade huvudet mot hans axel.

Han såg på henne. "Vill du se större del av vår mark?" Undrade han tillbaka. Han kände sig lite besviken över att hon ville vara själv.

"Okej då gör vi inte det." Sa han och smekte henne över kinden.
"Har du ont?" Frågade han och synade henne.
"Hur sov du förut?"

"Får jag det?" Sa hon och försökte att le.
"Se större delen av er mark...""

Aurora skakade på huvudet. Hon hade jätteont. Men hon tänkte inte berätta det för honom. "Bra. Tror jag. Känner mig pigg." Log hon.

Han flinade lite. "Jag har vissa ställen jag vill visa dig." Sa han lugnt. Han tänkte ju inte direkt visa henne gränserna och vart det var lätt och komma ut. Men han tänkte visa guldklimparna på marken.

Han såg på henne och suckade.
"Aurora..." Sa han och reste sig och gick mot köksdörren.
"Kan jag få två koppar med varm choklad?" Sa han och kom sedan tillbaka.
"Du har ryckningar. De är små men jag ser dem." Sa han.

"Okej." Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Finns det grottor här?" Frågade hon.
"Som i sagor?" Sa hon och sken upp.
"Har du greven av monte cristo?"

Aurora mötte hans blick och bet sig lite i läppen. "Har kanske lite ont. " Viskade hon.

Rafael funderade lite. Grottor. Jo det fanns det. "Det finns det. Men de är oerhört svåra att ta sig till." Log han. "Säkert. " Log han.