In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon tog hans hand och började att smeka hans hand.
"Jag älskar dig Leo..." Viskade Mira innan de kom in i tronsalen och hon såg Alice sitta på tronen med Juniv och Léon vid ena sidan och Rion samt Elleshar på den andra.
"vi ska stå här." Ho ledde honom och stälde sig vid väggen och hon kunde snart höra Ivans röst

Leo var så inne på vad som skulle hända. Han hade ju hört vad Adela hade sagt. Men det verkade ändå inte gå ihop. Det gjorde det iallafall inte för honom.
Han skyndade efter Mira och kramade om hennes hand. Vid hennes beröring lugnade han sig en aning. Hon verkade lugn, det kändes tryggt. "Jag älskar dig med.", viskade han tillbaka, osäker om hon hade hört hans ord. Han ställde sig bredvid henne. Då såg han Rion och de andra. Men Rion hade inte sett honom. Adela hade gjort det dock och knackade diskret på Rions axel för att sedan med en nickning visa att Leo stod bakom de.
Rion vred på huvudet och såg en aning överraskad ut att se honom. Men så nickade han och vände på sig igen för att se framåt.
Leo suckade. Men så bestämde han sig. Han skulle ta reda på vad det var som hade hänt.

"SLUTA RÖR VID MIG. JAG KAN GÅ SJÄLV!", hördes ett rop. Det var Ivan. Portarna öppnade sig för att snart visa upp Ivan med flera vakter i släptåg runt om honom. De höll honom i kedjor runt halsen och händer. Leo flämtade vid åsynen och kramade Miras hand hårdare för att kväva ett utrop.
Soldaterna hade riktat sina spjut mot hans kropp, vilket säkert störde Ivan. Ivan var klädd i samma som förut. Vitt med svart nertill. Hans hår var tillfixat, slickat, som det brukade vara.
När vakterna stannade Ivan på golvet framför de såg han upp mot Alice. "Fånge och fånge! Jag tror inte prästinnan har en aning om vad fånge innebär! Är det såhär du behandlar dina fångar?!" Han lät ilsken. Han spottade på golvet i förakt och blängde sedan upp mot Alice. "Du kan inte ens se på mig. Du gömmer dig. Du är liten, Alice. Du är väldigt. Liten.", väste han lägre.

Hon rörde sig inte men hon kände hur tårarna brännde bakom ögonlocken och hon höjde sin hand hon viskade något i Junivs öra och han nickade.
"Prästinnan säger att du behandlas trots vad du gjort bättre än de flästa som är fångna här. Du har fått ett eget rum på övervåningen och inte i fängelsehålorna. Det du har gjort är ett brott enligt många lagar och vi försöker bara reda ut det här. Men snälla Sir Ivan sänk rösten." Han spännande blicken honom.

Ivan fnös. Han blängde tillbaka på Juniv och såg mot Alice igen. "Nå?", sa han sedan. "Ut med språket, du har tagit mig hit, det måste vara något som du vill fråga mig? Jag har annat att göra än att vara här." Han hade ju visserligen ingenstans att ta vägen, men i rummet fick han iallafall vara ifred med Isabelle.
Då tog Adela till orda. "Ivan. Ivan, vi hör dig.", sa hon och Ivan vände blicken hastigt åt hennes håll. Den bekanta blicken, håret, läpparna. Ivan fnös igen. "Adela. Adela, Adela, Adela..", nästan sjöng han. Han gjorde narr av henne med. Men Adela lät sig inte påverkas av hans beteende.
Hon hoppades dessutom på att Alice inte skulle märka att de hade ett förflutet tillsammans, åtminstone inte vad det förflutna inneburit. Det var längesedan deras vägar hade korsats.
"Du ska tala till prästinnan på ett respektfullt sätt. Gör du det, så kommer vi också tala till dig så."
Ivan skakade på huvudet. "Kommer ni hit och läxar upp mig? Lär ni mig vett och etikett? Ut med språket. Ni vill något."
Ellesahar tog ordet. "Vi vill hjälpa dig att hjälpa oss, Ivan." Då såg Ivan förvånad ut. Han kände inte igen mannen. "Glöm inte vem du är. Och vad du kan." Adela såg förbryllat på Elleshar. Tänkte han uppmuntra den dåren?
Elleshar fortsatte. "Du besitter kunskaper, många och goda. Du ska lära dig att använda de för gott, Ivan."
Ivan verkade inte förstå vad Elleshar talade om. "Jag vet inte vem du är, men..", började Ivan för att försöka förolämpa även honom, men Adela klippte av. "Ivan, du kan inte fortsätta leva såhär. Hjälp oss att hjälpa dig."

Hon ville slå händerna för öronen. Skrika på honom, få has blod spillt men hon höll sig. Snabbt greppade hon om armstöde och kramade dem hårt att de började vitna och hon viskade tyst.
Juniv såg sedan på Ivan.
"Ivan vi vill inte göra så här men just nu är du i ett blodrus. Vi vet inte vad du kommer att göra om vi backar. Men vi vill ha din hjälp. Hjälp oss." Han lade en beskyddande hand på Alices axel.

Ivan himlade med ögonen. "Ni talar alla i gåtor!" Han skakade på huvudet och såg sig omkring på soldaterna runt om honom. "Vad kan jag möjligt göra för att hjälpa er? Jag är fast i kedjor. Ni har övertaget. Ni har vunnit. Ni har gillrat en fälla för mig att lyda er minsta vink." Han såg mot Adela och Elleshar. "Är det såhär ni konverserar? Är det såhär, ni ni behandlar mig med respekt?"
Rion flämtade till. Adela lämnade sin position vid Alices sida för att gå ner på golvet till Ivan. "Adela, gå inte ner.", ropade Ellshar till henne, men hon var redan borta. Hon gick nerför trapporna och fram till Ivan. Vakterna skruvade på sig en aning. Osäker på vad de skulle göra. Skulle de stoppa henne att närma sig fången?
Adela höll i kjolstyget för att lättare ta sig fram mot honom. "Han kommer inte att skada mig.", sa hon hon såg vakternas blickar.
Hon stannade när hon var en liten bit ifrån honom. Hon såg hans trötta blick, han verkade uttorkad. Han hade inte fått i sig blod på länge. För ett ögonblick tyckte hon synd om honom, men såkom hon på varför hon gått fram till honom. Hon höjde sin hand och siktade mot hans kind för att drämma till den. Ivan vände kinden till och svor högt, men han sa inget. Något i honom hade väckts när han såg Adelas blick.
Hon var desperat. Blicken hade svartnat hos henne. Hon var ilsken.
"Du kommer hit och förolämpar oss alla när vi bara vill hjälpa dig? Fy skäms på dig, din djävul.", fräste hon. Rion kom på sig själv att hålla andan.
Ivan såg långsamt upp mot Adela. "Adela, jag..", men Adela klippte till honom igen. Denna gång såg han ner.
"Ja, jag ska hjälpa. Men jag måste förstå bara. Jag måste förstå vad ni vill ha hjälp med."
Han förstod på Adela att hans sista minuter var annars räknade. Skulle han ta sig härifrån levande så var det bäst att han samarbetade.

Hon mådde så illa och hon vände bort huvudet.
När Adela gav Ivan en örfil såg hon tillbaka och hon såg sedan ner. Tårarna rann bakom masken och hpn höjde handen och greppade tag om Rions och hon darrade.
"Jag vill ha er hjälp Ivan. Jag hade er i kedjor för mitt och mitt rikes egna bästa. Jag kunde inte slänga dig i fängelsehålan. Du har för stor respekt för mig." Hon hade en darrig röst och hon svalde för att samla sig men hon böjde sig fram och andades krafigt.

Rion kände taget om hans hand och kramade om hennes. "Såja. Léon, Juniv- jag tror det är dags att prästinnan får avlägsna sig. Vi andra kan ta över samtalet härifrån."
Adela hade hört vad de sa och vände sig om för att se på de. "Vi har inget mer att säga. Fången ska få fundera över vad som har sagts. Vi återkopplar imorgon kväll igen."
Hon lät arg fortfarande. När hon vände sig om piskade hennes silvriga hår honom i ansiktet. Ivan var ledsen och sårad. Han hade blivit påmind om vem han var. Han klandrade sig själv. Han tänkte på Isabelle, kanske hon skulle tala förnuft till honom igen. Det tröstade honom en aning.
"För bort fången.", sa Adela medan hon gick uppför trapporna igen till de andra. Vakterna gjorde som de blev tillsagda och petade med spjuten på honom för att få honom i rörelse. Snart hade de lämnat tronsalen.

Hon nästan slet av sig masken och tårarna rann ner längst hennes kinder och tog Adelas händer.
"Jag vll tacka er alla. Jag måste tacka er." Hon såg sårad ut.
"Jag är inte van vid hans påhopp så." Hon lade handen mot magen.
"Adela min mage gör även väldigt ont. Om jag kan få lite örter skulle de gå bättre."

Rion och de andra gjorde försök i att trösta Alice, men Adela hann före. "Jag har henne. Ni får vänta henne till middagen senare. Hon behöver återhämtning.", sa Adela sakligt och fattade Alices händer för att hjälpa henne upp på fötter. Rion såg orolig ut, men han lydde Adelas ord. Han reste sig och backade ett steg så att Adela och Alice kunde passera förbi. Vakterna i rummet gick efter.
"Så, tänk inte på det nu. Det är viktigast att du tar det lugnt.", sa Adela lågt och ledde henne till Alices kammare.
Där inne hjälpte hon henne till sängkanten för att sätta henne ner. "Sitt här. Du ska få te av mig."
Hon gick till byrån för att göra i ordning teet hon gjort tidigare till henne. Hon krossade torkade örter och blad mellan sina fingrar och hällde på kokhett vatten för att sedan röra om. "Här, ers höghet." Hon räckte över koppen till Alice.