The Vampire Diaries [R]

"Inte mitt fel att du råkade sitta i vägen", muttrade Kol irriterat medan han tittade sig omkring i grillen. Ingen intressant person, allting var så uttråkande.

Damon bestämde sig för att inte svara. Han orkade inte bråka med idioter för tillfället. Det var bäst att låta det vara.
"Elena", sa han istället och vände sig till henne. "Har hon svarat på sms:et?"

Elena skakade på huvudet. "Men jag antar att vi kan gå i alla fall..." Hon log blekt.

"Då går vi då", sa Damon och började sakta gå bort från baren. Frestelsen över att säga något elakt till de ursprungliga var så lockande att Damon fick kämpa hårt för att inte ropa något över axeln till dem.

Elena nickade och reste sig upp. Hon kastade en sista blick på Rebekah och Kol innan hon sprang fram till Damon.

"Vart tror du han är? Hemma?" Damon höll upp dörren för Elena. Regnet piskade fortfarande där utanför.
"Trevligt väder", muttrade han. Det var först nu han egentligen fattade vad han höll på med. Elena följde inte efter honom bara för att hon hade lust med det, hon letade efter hans bror. Det kändes som om Damons hjärta bröts i två delar. Han önskade desperat att hon älskade honom istället, men problemet var att hon inte gjorde det.
Damon försökte se så likgiltig ut som möjligt, medan han skrek i sitt inre. Han hatade den här sitsen. Alltid skulle han vara den sista utvägen.

"Jag antar det." Elena ryckte på axlarna, och kom på sig själv med att vara med Damon. Själv.
"Ehe... Vi kan titta där, men annars kan vi väl gå och göra något annat?" hasplar hon ur sig.

Damon kunde inte hejda leendet som dök upp i hans ansikte. Valde hon bort Stefan för att umgås med hans bror? Damon trodde han drömde. Det var overkligt att hon ville det.
"Så... vad vill du göra? Jag föreslår att vi är inne." Damon iakttog regnet. "Det är ju inte det bästa vädret precis."

Elena kände sig ovanligt skyldig. Hon var ju bara med Damon...
"Jag vet inte." Elena ryckte på axlarna. "Vi kanske skulle kunna... Titta på film?"
Elena ångrar genast var hon hade sagt. Det var en sådan där typisk tonårs grej.

Damon höjde förvånat på ögonbrynen. Han kunde fortfarande inte tro sina ögon. Men sedan log han för att det inte skulle verka konstigt. "Visst. Hemma hos mig?"