Ni som skriver..

_{Skrivet av kitto:}
Jag vill skriva en Johnlock-novell... Någon som skulle vara intresserad av att läsa? :3

_{Skrivet av Borttagen:}
Min bästa vän skrev en väldigt bra text när det gäller skrivkramper, tänkte att det kunde vara nyttigt att lägga ut den här..

"Tänker på skrivandets ebb och flod. Hur jag periodvis är totalt oförmögen att skriva en enda rad prosa, men spyr ur mig statusrader på löpande band och halvfärdiga meningsfragment som senare kläs i mer eller mindre poetisk skrud. Jag läste på nätet nånstans, det var någon som sa, att folk som talar om skrivkramp inte tar hänsyn till varje kreativ människas naturliga viloperioder – våra så kallade ”dormant stages”. Att vi som människor – precis som året – har säsonger med mer eller mindre blomning, mer eller mindre sol, mer eller mindre liv och att vilosäsongerna är lika viktiga som de aktiva perioderna för det kreativa livet på det stora hela.

Och jag tror det gäller för tillvaron i stort, det där. Jag tänker på rastlösheten som jag stundvis drabbas av – den som jag stirrar i vitögat just nu, den som kan hänga sig kvar i veckor, månader – och på passiviteten och mörkret som ibland kliver över och in i våra liv. Hur arg och frustrerad man blir, hur man krigar och slåss mot det för att slutligen inte orka mer. Och sedan blir det bättre och man börjar om igen. Jag tänker att jag vill bli bättre på att acceptera livets stadier av ebb och flod; att våga vada djupare ut i vattnet, dra in mer luft i lungorna och hålla andan lite längre – trygg i vetskapen att inget varar för evigt och att allt går i cirklar och att snart en dag kommer allt vara som vanligt igen. (Fast sanningen är naturligtvis att inget någonsin är som vanligt, för att allting ständigt fluktuerar, och att bara i detta stadium av konstant förändring kan vi egentligen tala om någon sorts normalitet. Men man vill ändå någonstans tro att det som är bra och fint, det som man i slutändan ändå strävar efter, representerar något gott och normalt. Man tror det man tror, mot bättre vetande, för att det är lättare, vackrare, kanske till och med hälsosammare och, nej, det är absolut inget fel i det.)

Jag tänker på Sisyfos, troligtvis mer än vad jag borde erkänna, och jag kommer nog göra det länge än. Stundvis skänker han mig sådan tröst i sin hängivna strävan mot höjden, tyngd under det repetitiva mönstret i en i slutändan menlös tillvaro, men ändå lycklig – för ”one must imagine Sisyphus happy”. Stundvis hatar jag honom av just samma anledning – att han finner sig i den oerhörda tyngd som vilar på hans axlar, att han finner sig i blåsorna som växer på hans fötter, de som trampar samma vägar varje dag, ett liv som går i cirklar, till synes utan slut. I slutändan är det väl så att jag är så ambivalent mot Sisyfos för att jag ser mitt eget ansikte i hans. Detta är en insikt jag slåss mot då och då.

Men kanske gör det inget att allt går i cirklar och kanske gör det inget att man stundvis hatar hela skiten, för efter natten kommer gryningen med sina fantastiska färger och den där underbara morgonluften som gör att alltihop ändå är värt mödan. Kanske får det lov att vara okej att livet är förutsägbart, nedtyngt av banaliteter och upprepningar. Och vad det gäller skrivandet så kanske det också är helt okej att skrivkrampa. Att periodvis istället vända sig till sociala medier, till facebook och tumblr och instagram, som verktyg för att ändå hålla skrivandet vid liv medan kreativiteten går i ide ett slag. Det finaste med att inse att det mesta är meningslöst är ju att inget ändå spelar någon roll och att man skapar sin egen glädje, sin egen fulländning. Och som en människa som lever efter denna devis har man därmed även rätten att söka och finna tröst och ro och inspiration i precis vad man vill.

Och för den delen: vem har egentligen sagt att en riktigt finurlig statusrad eller ett inlägg på en social mediesajt skulle vara värd mindre än hundra sidor fisljummen prosa -- att det ena skulle ha ett högre kreativt värde än det andra? (Svaret är: pretentiösa, elitistiska rövhål, om någon.)"

_{Skrivet av MissBellatrix:}
Så sjukt vackert. Jag har liksom fått min egna uppfattning från texten (and it's a good one!).
Jag har just nu fastnat i en riktigt seg skrivkramp som hållit i några månader. Men jag har inte försökt pressa det, för jag vet att om jag pressar mig själv att ändå skriva kommer det bara bli dåligt (och jag blir på dåligt humör). Istället tar jag det bara lugnt och accepterar vad jag går igenom just nu, ungefär som du sa/skrev (så som jag uppfattade det som iaf haha). Jag låter skrivlusten sakta komma tillbaka, ingen stress. Den börjar komma tillbaka nu lite i vågor och det känns så bra! Tack för att du skrev den där långa, härliga texten här. Jag uppskattar verkligen det, så... Tack!

_{Skrivet av Borttagen:}


Ja.. Jag har alltid sett henne som en ordalkemist. Fint att veta att du uppskattar det - jag kände likadant.
Jag har satt en deadline på att jag ska vara färdig med min roman, att den ska vara inskickad och klar, i december det här året. Men i den här farten känns det inte som om jag kommer att klara det. Det handlar inte om att passionen för skrivandet eller min historia har svalnat, det handlar snarare om att livet kommer ivägen. Jag vill inte skriva när mitt huvud är ett enda stort kaos för mitt inre känns som ett inferno nu. Tids nog kommer det bli klart, men jag tror att det är fel att stressa fram det.