In the dark PRS Vidomina & Medi

"Ivan det är inte så jag menar. Jag är tacksam över allt du har lärt mig. Jag håller dig här för jag vill inte ge dg ett hårt straff. Hade du inte haft något för mig så hade du bot i fängelsehålorna." Hon såg sårad ut.
"Ivan jag lovar att jag inte vill sora dig." Hon höll ut sin hand.
"Snälla Ivan vill du dansa med mig som gamla tider bara?"

Ivan höjde ett ögonbryn. "Du kommer in hit, säger alla rätta saker...", han lutade sig framåt. "Men jag tror dig inte." Ivan lutade sig tillbaka och svalde. "Vad har jag kvar efter du är klar med mig? Vad har jag kvar att leva för när jag blir fri? Ingenting." Han skakade på huvudet. "Genom att sätta mig här, som din fånge, har du redan sårat mig, Alice. Jag kan inte se dig som samma person som jag en gång lärde känna. Trots ditt blod, trots din roll som prästinna." Han svalde och såg åt hennes håll. "Glöm det."

"Ivan jag kommer att ge dig ditt lott tillbaka när du kommer släppas fri. Jag tar bara hand om alla saker som måste. Så som räkningarna och allt det praktiska." Hon såg på honom och skakade på Huvudet.
"Isabelle kommer att komma tillbaka hit om en timme. Hon mår bättre." Hon lät sårad och lämnade sedan rummet

"Jag tror dig när jag ser det själv, med egna ögon.", fnyste han och lutade sig tillbaka i stolen.
Soldaterna skruvade på sig i osäkerhet när Ivan talade så till prästinnan. De riktade spetsen av sina spjut åt hans håll, men hejdade sig då Alice reste sig och de återgick till att ställa sig givakt inne i Ivans rum.
"Isabelle..", mumlade han och smakade på hennes namn. Han ritade med fingret över bordet. "Hon trivs inte heller här.", mumlade han.

"Ni kommer att få åka om en månad." hon lät trött innan hon stängde dörren, gick till sitt sovrum och sjönk ner i sängen.
"Jisses."

"Ivan?" Isabelle kom n och log trött mot honom.
"Ivan min älskade."

Ivan hade inte lagt märke till det först nu. Att han andats häftigt. Han svalde igen i försök att lugna sig och såg mot Isabelle. Vid åsynen av henne kände han ett lättad och övervägde om han skulle gå fram för att hålla om henne, men när hon kommit honom tillräckligt nära sträckte han ut sin hand för att ta hennes i sin. "Isabelle. Vem skickade dig? Var det Alice? Jag hade just en pratstund med henne."
Han såg in i hennes ögon och rörde, med sin fria hand, fingrarna över hennes kind. Ivan var glad att se henne igen och insåg hur mycket han saknat henne vid sin sida vid hennes frånvaro.

"Ingen har skickat mig. Jag bor här med dig. " Hon lade armarna om honom och suckade trött.
"Jag mår bra men jag är lite trött. Jag har saknat dig så mycket." Viskade hon och sjönk ner i hans knä.
"Jag har blivit ompysslad men jag kan inte sluta tänka på dig."

Ivan nickade och pustade ut i ett lågt skratt för att höll om henne när hon satt sig hos honom. "Du har återhämtat dig bra. Det märks inte ens att jag bitit dig." Ivan rörde med fingret över hennes hals och lutade sig fram för att kyssa henne nacke och sedan luta sig tillbaka i stolen.
"Men Alice.. Isabelle. Jag behöver din hjälp." Han suckade igen och iakttog henne med en tom blick, försjunken i tankar. "Jag vet inte vad vi ska göra med henne. Hur som helst kan jag inte stanna här. Jag förstår nu att jag inte tillhör hit. Jag är inte önskad eller välkomnad här. Det är bäst att vi återvänder till det vi kallar hem." Han log då litet. "Kanske Rion och Leo vill följa oss?"

Hon lutade sig mot honom och nickade.
"Men vet du att du kan gå i solens sken här inne? Du tål solen." Hon smekte hans kind.
"Jag vet inte om de vill. De verkar ha båda så bra." Hon slöt sina ögon.
"Jag känner mig så trött."

Ivan nickade långsamt och strök hennes hår med sin fria hand för att sedan lägga armen om henne. "Alice sa att hon skulle komma hit varenda kväll. Vad vill hon uppnå? Hon talade om att testa mig..Jag.." Han kikade på Isabelle och förstod att hon var trött. Säkert för trött för att höra på eller tala med honom. "Kom, Isabelle. Jag hjälper dig." Han lyfte upp henne och lade henne försiktigt ner på sängen för att lägga sig bredvid henne och stirra upp i taket. Han visste inte vad han skulle tro. Han ville därifrån, men samtidigt så hade både han och Isabelle jobbat hårt för att komma dit. Komma efter Alice, Rion och Leo. Skulle han bara överge de nu?
Ivan sneglade på Isabelle igen. "Vila. Det blir fler tillfällen för att smida planer."
Sedan slöt Ivan sina ögon för att försöka själv falla in i sömn.