Prs tippest & JustAFriend

Sebastians lilla reaktion var cirka det sötaste Elliot någonsin sett. Om den yngre varit en hundvalp misstänkte Elliot att han definitivt fått en väldans massa damm uppvispat i ansiktet av en viss svans. Nu verkade ju huset ganska dammfritt, men ändå. Wow, fin metafor Elliot. Nåja, poängen framgick. Frågan verkade ha uppskattats. Och tur var väl det. Verkligen verkligen.
Ett leende spreds sig återigen över sjuttonåringens läppar och långsamt lät han ansiktet närma sig. Lutade det lite på sniskan. Någon centimeter ifrån stannade han upp. Var det här verkligen rätt? Jo. Jo, det kändes rätt. Lugn Elliot. Sluta tänk så mycket.
Och sedan slöt han avståndet mellan läpparna och jösses vad bra det kändes. Hur hade han klarat sig en vecka utan dem? Och typ hela sitt liv innan dess? Det var minst sagt svårt att förstå.

Hade han blivit för exalterad? Nej. Det var okej att visa känslor Seb. Håll inte tillbaka glädjen. Nej, detta var definitivt något att bli glad för. Att få kyssa Elliot? Efter mer än en vecka? Herregud, det var ren och skär lycka.
Han hade ju längtat efter detta. Att få kyssa Elliot. För det näst bästa i livet, efter att bara få röra Elliot, var att kyssa honom. Fan vad klyschigt det lät, men det var fanimej sant.
Seb slöt sina ögon när Elliot minskade avståndet mellan dem. Trodde nästan att den äldre hade drivit med honom när det dröjde lite för länge; men innan han hann slå upp ögonen så var deras läppar förenade. Återförenade.
Wow. Det kändes bättre än vad han hade kommit ihåg det som. Han placerade sina händer i den äldres hår. Höll nästan fast i det; utan de vilda lockarna kändes det som att han skulle smälts ihop till en liten pöl där på golvet.

Mjukt, lätt, försiktigt. Så Elliotigt det bara kunde bli. Från hans sida alltså. Han hade nästan lyckats förtränga känslan, vilket hade varit typ katastrof. Ja, det här fick han aldrig aldrig glömma. Och förhoppningsvis skulle det inte gå, då de två ju skulle vara tillsammans för evigt. Eller hur? Jösses Elliot, ena sekunden vågar ju inte ens röra händerna och nästa tänker du på framtiden. Så. Jäkla. Oklar.
Fast det var inte känslorna han kände gentemot den andre. De var tydliga. Ren och skär kärlek. Fast okej, om en skulle vara helt ärlig så var det lite förvirrat på den fronten med. Eller inte helt. Alltså han älskade Sebastian med hela sitt hjärta. Inga frågor där. Däremot fanns det ändå en liten tvekan inombords. Röster som viskade. Påminde om allt. Skapade en liten liten klump i bröstet. Inte så att det blev otroligt jobbigt, men absolut lite. Satte fart på tankebanorna. Så tillslut, efter inte alltför lång stund blev han tvungen att dra sig undan. Ja, den här processen, att försöka ta sig tillbaka till där de var innan, skulle nog komma att ta ett bra tag. Ett steg i taget. Och det här hade varit ett stort steg. Ett bra steg. Men också svårt. Tillbaka som det var innan...ja, det var en bit kvar.

Nej, kyssen tog slut alltför snabbt. Seb slog upp ögonen och tittade in i de gröna ögonen. Flackade fram och tillbaka från det vänstra ögat till det högra. Varför hade Elliot dragit sig undan så tidigt? Det var för tidigt? Seb hade inte varit klar. Seb var inte redo för att vara ensam igen. Åh Gud vad dramatiskt det lät, men... De var ju inte förenade längre. Inte läppar mot läppar. Åhhhh..
Seb kunde inte hålla sig undan. Och det var ju Elliot som hade kysst honom, så det skulle väl vara okej om Seb kysste Elliot tillbaka? Hm. Ja. Ja, det var det väl. Så han lutade sig framåt igen. Lät deras läppar mötas ännu en gång.
Extas.

När Sebastian inledde en ny kyss visste inte Elliot vad han skulle göra. Ville inte framstå som dum. Oklar. Även om det väl var just det han var. Inte konstigt om den yngre blev osäker på hur en tolkade ett sådant virrvarr av signaler. Det hade nog inte Elliot heller klarat av. Och det gjorde han ju uppenbarligen inte heller. För nu var han jäkligt förvirrad. Av sina egna känslor. Men det kändes inte helt bra i magen och då var det väl liksom något som var fel(för nej, han hade inte ätit något dåligt)(inte ätit något alls för att vara exakt). Och då skulle en ju sluta, eller hur? Bara göra sånt som kändes rätt. Vilket kyssen först gjort, men nu...ughhh.
Han besvarade osäkert kyssen några ögonblick men drog sig sedan undan igen. La ena pekfingret över Sebastians tunna läppar.
"Inte mer nu", mumlade han. Mötte först den andres blick men lät sedan fokuset vandra ner på golvet en stund. "Om jag haft tillåtelse att säga förlåt, hade jag gjort det", fortsatte han sedan tyst. Skamset. Med ett ytterst ytterst svagt leende. För det kändes ändå bra inuti. Överväldigande bra. Det var ju liksom därför han behövt dra sig undan, innan allt skulle bli mindre bra och hjärnspökena förstöra allt.

Ja, fast nej. Seb, det var inte okej. Trots att han insåg att det var hans eget fel att Elliot inte ville kyssa honom mer (eller Emmas, men också Sebs lack of balls) så kunde han inte hjälpa det faktum att han blev aningen frustrerad. Konstanta, blandade signaler. Detta var okej, men inte detta, trots att det är typ exakt samma grej. Ugh. Men Seb, ge Elliot lite tid. Eller mycket tid. Om det krävdes all tid i världen så får du ge honom det.
Han tog bort den äldres finger från sina läppar. Tittade även han ner i golvet när ögonkontakten bröts. Det började kännas tungt.
”Det där var en förklädd ursäkt”, mumlade han till svar. ”Det är inte okej heller.”

Fast sedan försvann typ den bra känslan. Inte helt men stämningen var verkligen förändrad. Dessvärre inte till det bättre. Det kändes...tungt. Ja, luften kändes tung igen. Det hade varit betydligt värre tidigare gånger men ändå. Jobbigt.
Och så togs fingret bort på det. Ughhh, det var kallt. Så om Elliots hjärnspöken inte klarade av längre kyssar sådär direkt, blev då all kroppskontakt förbjuden? Det var väl ändå inte rättvist, eller? Inte som att det hela var något val. Elliot kunde inte välja vad rösterna skulle viska.
Han drog benen intill sig och kröp ihop till en liten boll. En boll av skam. Elliot, sjutton år. Klarar inte ens av att kyssa sig egen(typ) pojkvän. Toppen.

Toppen. Dålig stämning. Igen. Det som sög extra mycket var väl att det var Sebs fel. För han hade gått för långt. Tänkte inte. Fast sanningen var ju att han visst hade tänkt, men att han hade tänkt riktigt fel. Trodde att han känt Elliot bättre än vad han faktiskt gjorde. Vem trodde han att han var, en Elliot-expert, eller? Pinsamt. Och dumt. Dumt framförallt.
”Och det är jag som ska säga förlåt”, tillade han sedan när Elliot inte sa något. ”Förlåt.” Och så tittade han upp på den äldre som kurat ihop sig till en boll. Visste inte vad han skulle göra. Vad som var okej att göra. Så istället bestämde han sig för att resa sig upp. Gick bort till tavlan igen. Nej, det hade inte blivit så mycket gjort.
Just då kändes det ännu en gång som att den tavlan aldrig skulle bli klar.

Hur kom det sig att allt alltid slutade såhär? Alla situationer, glada som deppiga, slutade med stelhet och att någon av dem drog. Nu kanske det inte riktigt gick att säga att andra sidan rummet var det samma som att dra men äsch då. Ingen kroppskontakt. Vilket var Elliots fel. Kallt. Blä.
Elliot blickade upp igen för att se Sebastians ryggtavla försvinna bort mot tavlan. Tavlan som inte blev klar den här gången heller. Delvis för att Elliot hade varit tvungen att ta upp den där hemlösheten så att den yngre inte ville måla mer. Och så Elliots osäkerhet såklart. De några strecken för mycket och de lite för utstickande revbenen.
"Jag klarade uppenbarligen inte ens av att kyssa personen jag älskar. Det är patetiskt Sebastian. Patetiskt. Vad har du att be om ursäkt för? Ingenting. Okej?", svarade han och rätade en aning på sig. Kunde inte förstå vad den där ursäkten varit bra för. Allt var ju Elliots fel, inte Sebastians. Varför skulle den yngre alltid vända på det där(för det hade ju aldrig Elliot gjort, nejdå)?

Sebs blick skiftade från det blåa ansiktet på canvasen till Elliot sittandes på golvet. Skulle det bli ett det är mitt fel, inte ditt-krig? Hm, ja, om det var det som krävdes. För detta var inte Elliots fel. Det var Seb som 1. hade sårat den äldre och 2. inte frågat om det var okej med kyssen.
”Det är inte patetiskt”, svarade Seb men vände blicken från verkliga Elliot till tavel-Elliot. ”Jag sårade dig. Det är inte konstigt att det... Blir för mycket.” Seb lät väl egentligen mer okej med situationen än vad han faktiskt var. Det var jäkligt frustrerande. Kyss, okej, kyss, inte okej. Ughhh. Men Seb kunde inte klaga på Elliot. Herregud, verkligen inte. Seb hade ingen som helst rätt att klaga.