Förändrad värld Lupple & Medi

Rhiannon nickade och pillade på täcket. Såg sedan upp och pekade på en bok.
"Skulle jag kunna få läsa? Jag lovar att inte vara uppe länge. Behöver bara läsa en stund."

Han såg på klockan han hade på handleden och nickade sakta. Hon hade ju sovit en del under dagen så han förstod att hon inte riktigt var trött än. Han gav henne boken hon pekat på och log. "Det får du, Men inte för länge. Jag kommer släcka ned ditt rum om 30 minuter." Sa han ömt.

Hon tog emot boken och bet ihop läppen. Skulle hon försöka få längre? Sakta tittade hon upp.
"Kan vi säga 45? Känner mig så rastlös och det tar ett tag innan jag kommer till ro."
Detta var ingen lögn och hon tummade på boken.
"Om du säger nej så förstår jag."

När hennes tid skulle vara slut så skulle klockan vara ett på natten. Det var för sent. "Nej. Du behöver vila. Vi har en dag imorgon också. Jag kommer om 30 minuter och är du fortfarande rastlös då så kommer jag hjälpa dig." Försäkrade han leendes.

Hon såg mot klockan sedan såg hon rädd ut.
"Är den så mycket?" Hon lade genast bort boken och kröp ner.
"Nej hjälp mig nu. Jag måste sova. Hur rastlös jag än är." Hon blickade på honom.

Rafael blev lite chockad över hennes plötsliga förändring och satte sig närmare henne. "Okej. Men du får läsa en stund. Det kan jag bestämma. Om du vill." Log han försiktigt.

Hur hade klockan blivit så mycket? Var inte klockan sex bara för en stund sedan?
Rhiannon skakade på huvudet. Hon smekte ljumsken. Rädd att möta hans blick. Det hade varit så nära ändå. Hon hade ljugit, det hade gjort ont.
"Nej det är bra. jag vill inte straffas. Bättre att sova..."

Han såg på henne med ett mjukt leende. Hennes humör verkade ha förändrats. Varför? "Jag skulle inte straffa dig för något jag sagt att du får göra." Försäkrade han. "Men om du inte vill läsa så kan jag läsa för dig. Kanske hjälper dig att somna?" Föreslog han.

Hon såg på honom och skakade på huvudet. Rädslan slog henne.
"Nej jag behöver sova. Hjälp mig men jag behöver sova." Hon nickade.
"Snälla...."

Han visste inte exakt vad hon menade med att hjälpa henne. Han kunde inte direkt ge mer sömnmedel. Det vore nog inte så bra. "Jag ska hjälpa dig." Viskade han och började att läsa boken för henne.