Förändrad värld Lupple & Medi

(nja det kanske frankrike om vi säger så. Då har de havet som är mot väst. det sota havet.)

Hon såg på honom och suckade.
"Jag ber om ursäkt." hon blev genast tyst och reste sig. Funderade en stund.
"Dricker ni mensblod?"

Han såg på henne och skrattade.
"Så vad vill du veta?" Frågade han.
"Om drakar finns så är svaret nej." sa han och skakade på huvudet.
"Så lyssna itne på vad min bror säger om den saken."

(De ligger typ på gränsen? )

"Det är okej." Sa han lugnande för att sedan skratta till. "Det är så oväntat." Flinade han. Funderade lite. "Jag har inte direkt testat men skulle nog kunna testa. Men jag skulle inte direkt hälla upp det i en kopp. "Sa han lugnt. Det var en väldigt roligt fråga.

Hon flinade lite. "Jag vet att drakar inte finns." Viskade hon leendes. "Kommer du någonsin ta mig någon annanstans? Alltså skulle du kunna ta med mig in till stan för att köpa kläder typ?" Undrade hon försiktigt.

Hon såg på honom med stora ögon.
"Detta ingår inte i de fem frågorna." Hon höll upp ett finger.
"Vill du testa?" Hon blev genast röd i ansiktet och satte händerna för. Varför hade hon sagt så?
"Glöm vad jag sa!"

Han såg på henne och tog hennes hand. Log och nickade.
"Om det gör dig lycklig kan jag göra det. Du ska inte behöva gå runt här i samma kläder varje dag. Skulle bli galen."

Han såg på henne. Han var helt chockad av henne. Hans Rhiannon...så fräck. Han älskade det. Han såg hennes generade ansikte och flinade roat. "Du är så rolig." Log han och drog henne till sig. "Det skulle jag gärna göra. Men kanske inte just nu. Du har ju dina frågor." Log han ömt.

Hon log stort, hennes ögon verkligen glittrade av lycka. "Åh jag skulle älska det." Erkände hon glatt men blev sedan lite mindre glad. "Men jag har inga pengar." Sa hon sorgset.

"Men jag-..." hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Jag har inte tänkt på frågorna." sa hon och såg sig om.
"Men är vi långt från en stad?" Frågade hon.

han log.
"Du kommer få av mig när vi är på plats. Jag kommer se till att köpa ALLT du pekar på. Även månen om du så önskar." Sa han ömt.

Han skrattade lite. "Du får lite betänketid." Log han lugnt och nickade. "Rätt så. Vi är ju på en ö. Varför undrar du?" Sa han lugnt.

Aurora log mot honom. "Menar du det?"Frågade hon leendes.

"För jag vill veta vart jag är." Hon såg ner.
"ifall det händer något och jag måste ringa. Då kan jag inte säga att jag inte vet vart jag är." Sa hon med en axelryckning.
"Skulle låta dumt och säga 'Hej jag behöver hjälp men jag vet inte vart jag är'. Det låter så dumt."

"Skulle jag ljuga?" Sa han och lade huvudet på sned.
'"Så fort du har somnat ska jag fixa alla spel med en döskalle som du inte kan spela. Eller som är för läskiga. Du kan spela de men de är läskiga."

Han log mjukt mot henne. "Du kommer alltid ha personal nära dig. "Log han. Som om det skulle svara på alla hennes frågor.

Hon ryckte på axlarna. "Jag tror inte det." Log hon och nickade. "Ja tack. Jättegärna." Log hon.

Hon såg på honom och lade huvudet på sned.
"Räknas det som en fråga för om det gör det så har jag två kvar." Hon reste sig och gick till sängen. Satte sig och funderade en stund. Hon fick inte vara för nyfiken.


Han log och sträckte ut en hand.
"Är du verkligen så kittlig?" Han log och smekte hennes kind.
"För jag skulle hata att kittla dig."

Han studerade henne noga. "Fråga på." Log han. "Jag tyckte att denna frågelek var ganska kul." Sa han ärligt och satte sig på skrivbordet och följde henne med blicken.

Hon tog hans hand och nickade. "Tydligen. Det var jättekittligt." Förklarade hon mjukt.