In the dark PRS Vidomina & Medi

Alice rycte till av att Adela kom in och hon skakde på huvudet.
"Det är inte det." Hon log svagt och nickade.
"Inga problem Adela man kan tro lite dumma tankar bland. Men mitt um bevakas a vakter så det ska inte vara några problem."
Tjänaren kom in med en bricka fylld av mat och hon satte ner den innan hon backade.
"Något mer ers höghet+"

Adela såg upp mot Alice och pustade ut en aning då hon märkte henne glada ton. Tydligen hade inte prästinnan funnit Adelas agerande så dumt. "Skönt att höra, ers höghet."
Hon såg på Rion som satte sig ner vid bordet med Alice igen. "Om det inte var något mer.. Léon? Adela? Så skulle jag och Alice vilja njuta av frukosten. Jag förstår att vi har viktiga beslut att fatta senare, jag ser till att Alice är redo för ett möte då."
Adela nickade av Rions ord och ursäktade sig för att lämna rummet.

Hon log mot dem och Léon gick ut från rummet och såg på Adela.
"Hon verkade så glad trots det som häde." Han skakade på huvudet.
"Ska tala med rådet. Hon kanske kan göra lite jobb idag"

Alice såg upp på Rion och tog emot kommen.
"Tack Rion." Hon log mot honom.

Adela stannade upp av Léons ord och vände sig om för att se på honom. "Prästinnan är stark. Det var en prövande tid för henne igår. Jag är säker att hon orkar med ett möte senare. Prins Eric lär vilja fatta ett beslut han med, då han inte kan stanna länge till." Prins Eric hade ju ett eget rike att sköta.
"Tala med rådet." Adela ursäktade sig för att lämna Léon kvar utanför Alices dörrar.

Rion såg upp mot henne med ett litet leende. Han såg sedan ner på maten. Verkade ta god tid på sig att svara henne. Han plockade av frukten och hällde upp i ett glas åt Alice och sig själv. "Jag tror inte de visste vad de ens ville säga. Det är prövande tider nu. Det är bäst att vi behåller lugnet." Han såg upp mot henne igen.

Léon såg på henne med ett leende. Han nickade när hon talat klart kan såg sedan sig om.
"Självklart, jag ska gå nu."
Han försvann för att tala med dem

Hon såg upp på honom.
"Men jag har en fråga. Kommer du bli arg om jag säner honom till döden?"

Rion stannade för en sekund upp i en rörelse för att registrera hennes ord. Han återgick till att plocka på sig mat på sin tallrik och öppnade munnen för att tala, utan att se på henne.
"Är du säker på att det är det du vill göra? Ivan.. trots att det är Ivan, förtjänar han inte en rättegång?"
Han borstade av sina händer mot varandra och såg på Alice då. Han log en aning. Han valde att inte berätta henne hela sanningen, inte först det var nödvändigt, eller livsviktigt.
"Se till att du dricker något, Alice. Det gör dig gott."

Hon tog upp koppen och nickade.
"Klart det är viktigt med en rättegång." Hon såg på honom och log svagt.
"Men jag undrade bara om jag skulle ge honom döden eller ej." Hon suckade innan hon lutade sig tillbaka.

Då knackade det på dörren och dörren öppnades utan att vänta in deras svar. Det var Leo som stack in huvudet. När han upptäckte Alice och Rion vid bordet klev han in i rummet och stängde om sig. "Hej. Jag kunde inte hålla mig. Rion, jag ville se dig igen. Och Alice.. Har du sett till Mira? Jag vet inte var hon har tagit vägen." Han var osäker på om Mira fortfarande var under straff och inlåst någonstans.
Rion log mot Leo och reste sig för att omfamna honom i en kram. "Det är kul att se dig igen, min vän."
Leo besvarade kramen. "Gör oss sällskap, Leo."
Han visade med handen mot stolen och Leo slog sig ner innan Rion satte sig ner igen.

"Leo!" Hon log stort och skakade på huvudet.
"Nej hon ska vara någonstans. Hon sa själv att det inte är så smart att vara nära mig under min blödning. Jag tror hon tvättar idag." Hon log svagt.
"Jag mådde rätt illa i går med."

Leo var en aning lättad att höra hennes ord. Mira verkade inte vara straffad längre. Det gladde honom. Han log tacksamt och nickade för att visa att han hade hört på.
"Då träffar jag henne senare säkert."
Rion såg från Leo till Alice igen. "Ansträng dig inte för mycket. Vet din gräns. Ta hjälp av oss andra, det finns många som hjälper dig. Fråga oss bara." Han log litet och lutade sig tillbaka i stolen för att vände blicken ut genom fönstret och den nattsvarta himlen. Det var fint.