Borttagen
|
Jag kommer att köra ett skrivrace senare idag, från 20:00 och två timmar framåt. Är det någon som vill göra mig "sällskap"?
(Skrivrace; man kopplar bort allting och bara skriver, skriver och skriver. Inget internet, inga störningsmoment, inget bjäfs. Efteråt får man gärna visa en liten snutt av det man skrivit om man vill.)
13 jun, 2014 14:54
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen:
Jag kommer att köra ett skrivrace senare idag, från 20:00 och två timmar framåt. Är det någon som vill göra mig "sällskap"?
(Skrivrace; man kopplar bort allting och bara skriver, skriver och skriver. Inget internet, inga störningsmoment, inget bjäfs. Efteråt får man gärna visa en liten snutt av det man skrivit om man vill.) Jag är jättegärna med ^^
13 jun, 2014 17:01
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen:
Jag kommer att köra ett skrivrace senare idag, från 20:00 och två timmar framåt. Är det någon som vill göra mig "sällskap"?
(Skrivrace; man kopplar bort allting och bara skriver, skriver och skriver. Inget internet, inga störningsmoment, inget bjäfs. Efteråt får man gärna visa en liten snutt av det man skrivit om man vill.)
Jag är gärna med  Hade tänkt skriva hela kvällen ändå ^^
13 jun, 2014 17:17
|
Ellociraptor
Elev
|
Skrivet av Borttagen:
Jag kommer att köra ett skrivrace senare idag, från 20:00 och två timmar framåt. Är det någon som vill göra mig "sällskap"?
(Skrivrace; man kopplar bort allting och bara skriver, skriver och skriver. Inget internet, inga störningsmoment, inget bjäfs. Efteråt får man gärna visa en liten snutt av det man skrivit om man vill.)
Alltså jag är för trött idag, så jag ska bara spotta ur mig femhundra ord nu, sedan är jag cheerleader till er andra resten av kvällen. 
Kan bjuda på följande dialog som var det senaste jag skrev, för jag tyckte det var roligt:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Sigyn undersökte även hon kedjan som fjättrade ulven, och konstaterade det Sam redan visste: det var en magisk kedja, smidd i Asgård.
- Lyckligtvis befinner vi oss i Midgård, sa hon. Så all magi är svagare här.
- Så du kan någon counter-magi som kan ta sönder kedjan?
- Nej, sa Sigyn och tog fram en bultsax från ingenstans: men den här borde duga.
  
13 jun, 2014 19:27
|
Privet Drive
Elev
|
Någon som har ett tips på hur man kommer på själva idéen till sin berättelse?
(Det är något jag alltid har problem med.)
13 jun, 2014 20:04
|
Bokslukaren03
Elev
|
Skrivet av Privet Drive: Någon som har ett tips på hur man kommer på själva idéen till sin berättelse?
(Det är något jag alltid har problem med.) Läs plötsligt kommer man på något!
Stolt medlem av tråkiga signaturer klubben.
13 jun, 2014 20:35
|
Saga Lovegood
Elev
|
Skrivet av Privet Drive: Någon som har ett tips på hur man kommer på själva idéen till sin berättelse?
(Det är något jag alltid har problem med.)
Jag brukar antingen bara sätta mig ner och börja skriva, om jag har tillräckligt med inspiration kan det bli något! 
Annars brukar jag få ideér genom att titta på bilder/naturen, och så är det ju alltid smart att härmas, alltså lite, bara så att man får igång kerativiteten!
Hoppas det hjälpte!
»I solemnly swear that I am up to no good«
13 jun, 2014 21:49
|
Borttagen
|
Ok. En liten snutt av det jag skrev idag. Oredigerat och förmodligen fullt av diverse fel, men:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Ett djupt andetag. Luften här ute var verkligen renande för själen. Trots folks oro över det kommande vädret till havs var det förvånansvärt stilla just nu. Merveilles seglade lugnt fram över det svarta, stjärnglittrande havet. Han drog rocken hårdare om sig och vände sig mot kaptenshytten. Det var fortfarande tänt, det blyinfattade glaset återgav det varma skenet därinne. Då var han kanske fortfarande vaken, trots att timman var sen. Ytterligare ett djupt andetag, innan han knackade lätt på dörren.
”Entrér”, sade rösten inifrån, och Levithan öppnade försiktigt.
Där satt han, tillbakalutad på en stol med fötterna på bordet och hakan vilande på knogarna, till synes helt ensam. Med ett ryck ställde han sig snabbt upp när han såg vem det var.
”Levithan? Vad gör du här? Är det något som är fel?”
”Nej, inte alls. Jag bara...”
Han avbröt sig själv och harklade till då hans blick fastnade på Dominiques adamsäpple som skymtade till under hans skarpa haka.
”Får jag komma in?” frågade han.
”Javisst, självklart... Stig in.”
Levithan stängde dörren tyst efter sig innan han tog några steg längre in, närmare Dominique.
”Vad gör du här så sent?” frågade Dominique, men tonen var inte frågande. Den var lättad. Och de svarta ögonen i hans vackra huvud betraktade noggrant Levithan som fingrade på skrivbordet i mahogny.
”Jag tackade dig aldrig”, sade Levithan.
”Vad menar du?”
”På Maison de Saules. Jag tackade dig aldrig för att du offrade dig för min skull.”
”Det är ingenting att tacka för.”
”Jo, det är det”, svarade Levithan och såg upp på kaptenen. ”Mycket hade varit annorlunda om du inte hade gjort det.”
”Det hade varit annorlunda, men definitivt inte bättre.”
Levithan höll blicken stadigt på honom. Han gick några steg närmare utan att släppa honom med blicken.
”Varför hade det inte varit bättre?” frågade han.
Dominiques blick började plötsligt flacka och tycktes inte kunna fästa någonstans.
”Jag menar bara att vem som helst hade gjort det.”
”Det är långt ifrån sant”, sade Levithan och greppade tag i Dominiques varma handled. Som förstenad stannade Dominique upp och vilade ögonen på Levithans hand, och lät sedan blicken vandra upp mot hans stormgrå ögon.
”Dominique... Varför gjorde du det?”
”Jag kan inte berätta. Inte för dig.”
Dominique sänkte huvudet och gick runt Levithan, men fortfarande med hans fasta grepp runt sin handled. Perplext såg Levithan på honom. Vad menade han? Han tog ett ännu hårdare tag. Drog honom litet till sig. Han var tvungen att få veta.
”Snälla... Berätta för mig.”
”Jag önskar att jag kunde berätta för dig, Levithan Drake. Du anar inte hur mycket.”
Dominique stod så berusande nära honom nu. Och blodet rusade som en löpeld genom Levithans kropp. Dominiques flackade återigen med blicken mellan Levithans ögon och hans tydliga käklinje. Tiden stod still och det enda man kunde höra var dunkande hjärtan. Men Dominique svarade inte, istället fäste han nu blicken hårt i Levithans ögon och för första gången kunde Levithan se att hans ögon inte alls var svarta som han tidigare trott. De var mörkt, mörkt blå, som ett vilt hav under en mäktig storm, men det var nästintill omöjligt att se då Dominiques svarta pupiller alltid vidgades kraftigt varje gång han såg på Levithan.
13 jun, 2014 23:18
|
Margaret
Elev
|
Kattuggla Alltså, jag har nog läst alla dina utdrag som du postat här och så läser jag din blogg också. Jag är så fruktansvärt nyfiken på din roman att jag inte kan vänta tills den kommer ut i bokformat (det måste den göra!). Inte nog med att jag älskar historiska miljöer, men din story känns också väldigt originell och spännande. Jag måste nog sluta läsa dina utdrag altogether tror jag, då jag alltid bara vill läsa mer och mer och helst inte behöva sluta. Kan man förhandsboka ett ex redan nu? ^^
 
14 jun, 2014 00:51
|
Borttagen
|
Utdrag från det senaste jag skrivit. Men jag får prestationsångest av att läsa det som Kattuggla skriver. Ingenting känns ju bra nog efter att ha läst det där 
Spoiler:
Tryck här för att visa!Eviscero tittade in genom gallret. Utan att tänka kravlade jag omedelbart så långt bort ifrån honom jag kunde. Längst in i ett hörn satte jag mig med knäna uppdragna och stirrade skräckslaget på honom. Hade jag kunnat hade jag slagit armarna om mig själv, men de var bundna bakom mig.
- Du minns vårt lilla möte, ser jag, sade Eviscero och kom in i cellen.
Bakom honom stod fem vampyrer från de lägre klasserna. Livvakter. Jag såg mors blick på mig. Hon visste fortfarande inte. Sanguine hade inte berättat för henne, eller kanske inte hunnit.
- Vet de vad jag gjorde med dig?, frågade han mig med en knyck på nacken åt mor och Sanguine.
Jag skakade på huvudet. Eviscero tog tag i min överarm och drog upp mig till stående. Min tjocka fläta från knuten föregående dag hängde över ena axeln och dolde hans bitmärke. Underklänningen jag var klädd i gjorde inget för att dölja det. Från ingenstans tog han fram en kniv och skar av min fläta och tryckte ner mig på knä framför mor och Sanguine.
- Detta är vad som händer dina lojala, Sanguine, sade Eviscero med ett galet flin. Ju fortare de lämnar dig desto mindre lidande får de gå igenom. Nox här är bara ett exempel.
Han släppte min överarm och min kropp bar mig inte. Jag föll ihop på marken oförmögen att ta emot med händerna. Det enda jag klarade av var att kura ihop mig i fosterställning med armarna fortfarande bakbundna.Tårarna rann igen och hjärtat bultade utav rädsla. Jag ville kräkas så rädd jag var. Men inte framför honom. Inte nu.
- Vad vill du, Eviscero?, hörde jag Sanguine säga.
- Det är för mig att veta och för dig att undra, Sanguine, svarade han. Men säg mig, var är prins Cazador? Han finns inte på slottet.
- Jag vet inte var han är.
- Lögnare!
Jag ryckte till av den skarpa smällen som följde och förstod att Eviscero slagit Sanguine.
- Var är han?
- Jag vet inte.
Ett slag till.
- Var är han?!
- Jag vet inte!
Ännu ett slag.
- Jag är inte färdig med dig än, Sanguine. Jag kommer tillbaka.
Jag hörde fängelsedörren slå igen och låset vridas om. Jag reste mig på knä och hasade bort till ett hörn där jag äntligen kräktes. När inget mer kom föll jag ner på marken igen. Jag orkade inte. Jag ville inte. Det här var värre än något någon utav mobbarna någonsin gjort mot mig. Jag var räddare än jag någonsin varit i mitt liv. Så kände jag hur jag blev upplyft och bortburen. Sanguine. Han satte sig på marken med mig i famnen och vaggade mig långsamt. Mor strök mig över håret.
- Vad gjorde han mot dig?, mumlade mor mest till sig själv.
I en mjuk och låg ton återberättade Sanguine det jag berättat för honom dagen innan. Inklusive att jag bett honom att inte berätta för mor och förstöra hennes lycka.
- Dummer, sade mor mjukt till mig. Du skulle kommit till mig.
Jag kände hur hon knöt upp repet som band mig och med mina händer fria grep jag tag i Sanguines skjorta.
- Jag är rädd, viskade jag. Räddare än någonsin. Och jag ville hit för att bli av med min rädsla, för att slippa vara rädd.
Ironin var så stor att jag trots min rädsla inte kunde låta bli att börja gapskratta. Jag skrattade och grät om vartannat. Tills både skrattet och tårarna dog ut. Rädslan var också borta. Jag kände mig tom. Alla känslor försvunna. Jag bara satt där i Sanguines famn och kände ingenting. Inte förrän Sanguine gjorde ett försök till att låta mig sitta själv, rörde jag mig överhuvudtaget. Jag grep tag i hans arm.
- Lämna mig inte.
- Vi är här, svarade mor.
Hon höll min hand medan Sanguine satte ner mig lutad mot ena väggen. Jag var utmattad och tom. Allt jag ville var att sova, sova och hoppas att allting bara var en mardröm som skulle vara slut när jag vaknade igen.
14 jun, 2014 01:24
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen