In the dark PRS Vidomina & Medi

Isabelle såg förkrossad ut och sjönk ner på sängen.
"Kan jag få skriva en lapp till honom? Jag måste få prata med honom på något sätt."
Hon såg olycklig ut och drog lite i håret.

Soldaterna bytte en blick mellan varandra, genom de smala springor i deras hjälmar. Samma soldat som öppnat sin mun för att tala tog till orda igen.
"Jag ser ingen anledning att han ska ha någon kontakt med dig. Det är bäst du glömmer honom."
Han sträckte sig en aning och hoppades att Isabelle inte skulle besvära de mer.

Hon såg bort medan tårarna rann ner längst hennes kinder. Hon kröp upp i sängen och somnade efter ett litet tag.

Kvällen därpå vaknade Alice och såg upp på Rion med en sorgsen blick.
"Godkväll." Hon verkade mer sliten än någonsin och satte sig upp-

Rion hade slumrat till i en av fåtöljerna i Alices rum och flämtade till när han vaknade av Alices ord. "Alice?" Han blinkade några gånger innan han förstod att det var kväll och det var dags att kliva upp. Han kände sig lika trött ut som Alice såg ut. Långsamt reste han sig från stolen och gick över till Alices säng. "Godkväll? Sovit gott?" Han log ett litet leende åt hennes håll. "Jag tror du behöver något att äta. Det finns säkert mat i matsalen åt dig."

"Jag har inte sovit gott. Jag har sovit dåligt och mår bara dåligt."
Hon nickade och en tjänare kom in och hjälpte henne och såg sedan på Rion.
Jag tror hon inte orkar gå själv. Kan du hjälpa henne?" Viskade hon tyst.

Rion hörde tjänarens viskning och rynkade pannan en aning. Han var själv trött och sliten, han ville hjälpa, men såg inte någon anledning för henne att lämna sängen i hennes tillstånd.
"Hälsa Léon att Alice är kvar i sängen idag.", sa Rion till tjänaren och gick fram till henne. "Jag hämtar maten åt dig. Stanna här. Samla krafterna."

Tjänaren nickade men skakade på huvudet.
"Stanna du. Léon är i matsalen och jag kan meddela honom om den saken. Jag kan även hämta något ätbart till er båda." Hon log svagt mot Rion.

"Gör så. Tack. Jag och Alice är här." Rion nickade åt tjänaren och gick fram till Alice för att leda henne till stolarna kring hennes bord. "Sätt dig."
Rion drog stolen till sig för att sätta sig på ena sidan om henne. Han greppade tag om hennes händer och försökte möta hennes blick. "Jag förstår att det är mycket nu. Det är krävande. Men det visste du när du axlade rollen som prästinna, Alice."
Rion svalde. "Jag vet att du är mycket starkare än du tror. Många räknar med dig nu..", han pausade. "Jag vet att du kommer fatta rätt beslut. Jag litar på dig."

Kvinnan log och försvann. Alice hade tagit sig upp och hon sjönk ner i stolen när Rion lett henne mot den.
"Jo jag är medveten men jag var inte beredd på att det skulle vara Ivan. Hans ord fick mig att må illa." Hon skakade på huvudet.

Snart kom Léon in och såg oroligt på henne.
"Ers höghet ni se inte frisk ut. Jag hörde från tjänaren."

Adela passerade förbi Léon i Alices dörröppning och störtade fram till Alice. "Jag hörde av tjänaren..! Var är hon? Jag svär, jag ska slita henne i stycken..-" Adela hade andan i halsen och verkade uppjagad av situationen, vilket förvirrade Rion. "Adela, Alice är sjuk, hon har inte blivit skadad. Och.. vem pratar du om?" Han såg oförstående ut på henne. Adela sökte med blicken runt i kammaren och förbannade soldaterna i tysthet över deras brist på vakt. Men så hörde hon Rions ord och fäste blicken på honom. "Isabelle, såklart. Den där fåntratten, hon.. jag visste att hon inte var att räkna med!"
Rion suckade och reste sig för att gå fram till Adela. Han greppade tag om hennes handleder och tvingade deras blickar att mötas. "Adela, lugn. Isabelle är inte här. Som jag sa, Alice är sjuk. Du skickade väl dina soldater att se över Isabelle, inte sant?"
Han släppte taget om Adela när hon andades lugnt igen. "Ja, såklart. Ursäkta mitt iver. Jag trodde..", hon teg. Vad hon än sa skulle låta fel. "Jag ber om ursäkt, ers höghet." Hon tippade huvudet framåt så att det silvriga håret vilade över hennes bröst och axlar. "Jag ville bara skydda dig, ers höghet.", tillade hon sedan utan att se upp och knäppte sina händer framför sig.