In the dark PRS Vidomina & Medi

Alice hade lagt sig ner i sängen som var kopplat till prästsalen och hade tagit av sig masken och andades tungt.
"Adela!" hon försökte sätta sig upp.
"Jag ber om ursäkt." Ho såg blek ut men log svagt.
"Ivan jag blev bara så rädd."

"Ers höghet, jag ville bara se till att ni hade allting ni behövde."
Hon gick fram till sängen som Alice låg i och satte sig ner på sängkanten bredvid henne. "Ansträng dig inte. Spara på krafterna." Hon sänkte blicken en aning och visste inte om hon skulle berätta hur hon kände Ivan sedan tidigare. Hon förstod att Alice säkerligen skulle få reda på det tillslut ändå. Ändå ville hon vara den att berätta det. Adela beslöt sig för att inte säga något och log sedan ett matt leende åt Alices håll. "Du har inget att be om ursäkt för. Sov istället. Ivan kommer få sitt straff så småningom."

"Men jag borde ta mitt till mitt rum. Jag kan inte sova här." Hon såg på henne och såg sedan på Léon som såg besvärad ut innan han lyfte upp henne.
"Jag bär dig. Du är lite svag för tillfället."
Han log mot Adela.
"För att se honom första gången på länge klarade hon sig bra."

Adela var inte säker på att Léon skulle klara Alice i sina armar, men han gjorde det utan besvär.
"Ja. Det gjorde hon.", instämde Adela och nickade. Hon gick efter de ut från kammaren.
"Jag går till sängs jag med. Mina soldater vaktar Isabelle ännu. Hon har fått ett rum, vilket vet jag inte." Hon ryckte på axlarna och ursäktade sig sedan för att lämna rummet och försvinna till sin kammare.

Léon gick upp till Alices rum och bäddade ner henne och såg till att det fanns vakter utanför och i hennes rum. Han såg sedan sig om.
"Ska jag hämta Rion?"
Alice nickade bara sömnigt och slöt sakta ögonen.

Innan Léon hade hunnit gå för att hämta Rion, knackade han på hennes dörr för att sedan öppna den och sticka in huvudet för att upptäcka de båda. "Hej. Det var så tomt i korridoren, jag gissade att alla gått och lagt sig." Han klev in och stängde dörren, försiktigt, bakom sig för att närma sig hennes säng. "Hur mår du, Alice?" han parkerade sig vid fotändan av hennes säng.

Hon såg oroat på honom och skakade på huvudet.
"Ingen? Det ska var vakter utanför." Hon sträckte ut sin hand.
"Kan du vaka över mig? Jag kan inte sova när jag vet att Ivan är där nere. Han skrämde mig och jag svimmade nästan."

"Förutom vakterna, Alice. De är utanför.", sa han då hastigt då han förstod att hon blivit orolig av tanken utan de.
Han sträckte på sig en aning och nickade. Hon hade träffat honom alltså? Det bådade inte gott. Han ville fråga om Ivans straff, men såklart, han skulle väl få veta så småningom. "Javisst, Alice. Jag stannar hos dig."
Han nickade och vilade händerna i kavajfickorna. "Sov du.", tillade han sedan och iakttog henne för att sedan gå fram till fönstren för att säkra att gardinerna var fördragna.

Hon skakade på huvudet.
"Sätt dig närmare." Viskade hon medan hon slöt ögonen. Snart hade hon somnat och kramade täcket hårt.

Isabelle såg upp från boken hon läste och reste sig.
"Får jag träffa min älskade Ivan?"

Rion nickade till Alices ord och gick fram till sängen för att sätta sig på sängkanten bredvid henne. När hon sedan somnat sträckte han sig efter en hårslinga som fallit i hennes ansikte för att föra den bakom hennes öra. "Sov gott, Alice.", mumlade Rion och iakttog henne.

Inne i Isabelles kammare hade samma två soldater Adela skickat att övervaka henne ställt sig längst ena väggen för att på så sätt ha bättre koll på henne. När Isabelle talade till de gick de några sekunder, då de inte var skolade att svara på tilltal, och speciellt inte om det inte var Adela. Men det var ju tydligt att frågan var riktad till någon av de, så därför tog den ena till orda.
"Nej, det går inte."