In the dark PRS Vidomina & Medi

Alice tog ett djupt andetag och kramade lätt armstödet på tronen.
"Ta in honom." Hon hade fått reda på att det var en man och hon söt sakta ögonen. Detta kändes inte bra alls.
"Jag är rätt rädd. Något skrämmer mig.""

Adela var osäker på om detta var det rätta. Men tonen från Alices ord fick henne att tiga igen. Hon svalde och sträckte på sig för att se mot porten. Från sin plats, vid Alices sida, gav hon tecken åt soldaterna att föra in fången. Hon övervägde att förvarna Alice. Hon visste ju att Ivan och Alices vägar hade korsats tidigare, och mycket väl kände Adela honom själv, men det var fortfarande inte hennes plats att säga dessa ord.
De gigantiska portarna till tronsalen öppnades och in kom flera av palatsets vakter med en kedjad Ivan. Soldaterna hade spetsarna på sina spjut riktade åt hans håll, han hade ingen chans att ta sig därifrån.
Ivan såg undernärd ut med den blodsprängda blicken och uttorkade läpparna. Förmodligen för att han inte fått i sig så mycket blod som när han jagade. Att bryta så tvärt, från att få i sig så mycket blod på så kort tid, till att inte ha något alls, tärde på honom.
Det mörka håret var inte lika snyggt slickat bak som det brukade. Kläderna var smutsiga och avslöjade också svett från hans ansträngningar att slå sig fri. Han gick med tunga steg med huvudet en aning lutat framåt så att det litet dolde hans blick.
De stannade en bra bit från tronen. En tystnad spred sig i rummet för att iaktta situationen.

"Ivan?!" Alice såg sedan mo Adela.
"Varför fick jag ingen förvarning Adela?" Hon vände sig mot Ivan och hon suckade tungt. Hon ville döma honom här och nu men hon var tvungen att höra honom först.
"Och varför är du här Ivan?" Hennes hjärta skog allt fortare och hon lutade sig tillbaka.
"Viskade till Léon.
"Jag kommer att svimma hämta en solfjäder är du snäll."

Ivan visste att de talat om Alice, som prästinna, men att höra hennes stämma. Se henne, se henne som prästinna. Det var en syn. "Alice.", sa han och flinade då, trots bristen på ork. Soldaterna närmade sina spjutspetsar Ivans hals. Han sträckte på sig en aning.
"Så är det här du gömmer dig nu? Har du funnit din plats? Säg mig, tar de hand om dig lika väl som jag tog hand om dig?"
Adela svalde och såg från Ivan till Alice. Lite stött rynkade hon pannan. Gillade inte att Alice talade till henne så. "Ers höghet, du måste förstå, vi kunde inte förvarna dig. Balen, gästerna."
Hon nickade då Alice begärde en solfjäder och gav tecken till en av Alices tjänare att räcka över en. "Här, ta den här.", hon räckte sedan över den till Alice.

Hon såg på Ivan och skakade på huvudet.
"Att jag är här har inte du med att göra. Du är här i anklagelse av mord." Hon tog emot solfjdern och nickade tacksamt.
"Så är detta sant?"
Hur skulle hon straffa honom? Kunde hon verkligen vara hård mot honom?

"Men jag är oskyldig", ljög han och kände spetsarna från spjuten trycka mot hans hud. Han kvävde ett skratt. Tydligen fann han situationen underhållande.
"Jag har inte gjort något olagligt. Jag har bara följt min natur, Alice."
Han såg på henne och flinade igen. "Du är inget utan de andra, Alice. Säg mig, vad har du gjort av mina skapelser?"
Adela rynkade pannan. "Svara på hennes fråga, Ivan!"
Ivan såg mot Adela. "Adela...!", han utropade hennes namn och skrattade. Det var tydligt att deras vägar hade korsats tidigare.
"Adela, säg mig, har du glömt mig? Redan?"
Adela sa inget, utan kastade honom en arg blick.
Ivan himlade med ögonen. "Det är inte sant Alice, jag har inte gjort någon någon som alls skada."

Hon skakade av ilska och rädsla på samma gång. Hon höjde handen och sänkte den sedan.
"Ivan var tyst. Du hittades på ett väldshus. Din lukt kunde kopplas till ett torp där tre människor låg döda." Hon skakade på huvudet.
"Ta honom till fängelsehålorna. Ge honom bara mänsklig föda och så tar vi detta om en vecka." Hon verkade svag och viftade med solfjädern.

Soldaterna följde Alices order utan att säga något. Adela gick fram för att få en tydligare blick på Ivan. Han flinade bara. Adela såg mot prins Eric. Varför sa han inget? Det hade ju trots allt varit i hans rike.
Frustrerat backade hon undan och ställde sig vid Alice igen. Det kändes som en förlust, men Alice hade sagt att det skulle bli ett till förhör om en vecka. Det var ju alltid något.
När soldaterna, med Ivan, försvann stängde de andra vakterna portarna bakom dem. De var ensamma igen.
"Léon! Hur kunde du låta honom tala till henne så?" fräste Adela åt hans håll, men var egentligen mest uppjagad över Ivan. Det var inte personligt, hon ville bara rikta känslorna åt något håll.
"Ers höghet.", hon samlade sig. "Det kanske är bäst att ni lägger er för vila."

Léon såg ut som han var fem år och fått skäll av sin mamma.
"Vi får inte prata när det är hennes majestät som ska tala." Han hjälpte henne upp.
"Vi lägger dig i bakom tronen. Det är nära."
Eric såg på Adela.
"Han var obehaglig ska jag säga. Jag förstår inte hur Miss Alice klarade det." Han skakade på huvudet.

Adela nickade åt Léons ord och muttrade något ohörbart om Ivan. Det var tydligt att hon var upprörd.
När hon sedan hörde Erics stämma såg hon åt hans håll. "Eric? Han dödade oskyldiga i ditt rike. Hur..", hon ville fråga, men hejdade sig. Det var inte tillfälle för ännu ett utbrott. "Förlåt, ers höghet. Det har varit en omtumlande natt för oss alla. Låt oss alla samla våra krafter. Så vi kan tänka nyktert till morgonkvällen och då fatta beslut."
Adela log påtvingat åt honom och såg med en matt blick åt hans håll. "Bäst jag ser efter prästinnan. Ursäkta mig."
Sedan gick hon efter Alice och Léon.