In the dark PRS Vidomina & Medi

Mira kom ut efter ett litet ta. Hon hade bytt till en lättare klädsel och håret var uppsatt. Hon gick fram till Rion och neg för honom.
"Så vart ska vi?" Hon alde huvudet på sned.

Isabelle såg efter honom och kom sakta efter.
"Det spelar ingen roll vart vi är. Det som spelar roll är att vi är i säkerhet, ja har dig och vi inte hamnar i mer trubbel." Hon log och nickade.
"Den duger för stunden" Hon log och gick fram för att se på hans blodiga kläder.
"Saknar dit slott lite."

"Vi måste springa, Isabelle. Följ efter mig."
Han tog hennes hand i sin och nickade som för att övertyga henne om att allt var okej.
Sedan vände han blicken åt droskan med Adela i för att se hur den tynade bort framför de och de var borta. "Jag vet var de ska, kom, vi måste skynda." Han satte fart efter de och kunde höra hur soldaterna skyndade på bakom de. Deras rustningar ekade om de. "Vi ska till prins Erics rike. Du har rätt, det handlade om morden."

Ivan krånglade av sig skjortan och drog på sig den vita för att trä den över huvudet och knäppa en knapp vid kragen. "Sådär.", sa han och slängde den blodiga skjortan på golvet bredvid honom. "Jag tror vi ska hitta något ställe. Det är en stor stad, så någonstans kan vi nog hitta ett."
Han gick före henne till dörren för att gå ut i kvällsmörkret. "Oroa dig inte, vi ska snart vara i ett slott igen. Du kommer att gilla det."

Hon såg upp i hans ansikte och började springa längst Rions sida och kände vinden i hennes ansikte. Det var svalt och hon lade huvudet på sned.
"Hur lyckades du hålla dig från att bita henne?" Mira såg på Rion.

Isabbelle sparkade undan den blodiga skjortan innan hon tog hans hand och log sagt.
"Tänk på att jag inte kan springa lika fort som ni min älskade." Hon nickade och ltade sig trött mot hans arm.
"Har du något emot att jag sover mot din arm när vi hittat en säng?"

"Alice? Jag..", började Rion och var inte säker på att han ville berätta. Hon behövde inte veta hela historien hur han och Leo faktiskt gett sig efter henne, just för hennes ljuvliga blod. De hade ju kommit till att bli goda vänner, att komma nära varandra, så det var ju det också.
"Jag biter inte min vän.", sa Rion sedan kort och hoppades på att hon inte skulle fråga mer. Han gillade inte att tala om sig själv. "Där, vi närmar oss, jag ser gränsen. Adela väntar nog på oss." Han nickade åt träden och stenmuren som skiljde rikena åt.

"Vi behöver inte springa, vi är trygga här.", sa Ivan lågt och lade armen om Isabelle för att stötta henne mot sig. Han gillade att ha henne nära. "Jag vill ha dig nära.", sa han då som svar och tänkte att hon förstod vad han menade.
De gick längst slottsmuren till öppningen för att komma in på torget. "Bäst vi söker oss till utkanten, det är där vi kommer hitta något ställe att sova, tror jag."

Mira log mjukt innan hon nickade.
"Jag trodde hon var mer än en vän för dig?2 Hon log lite mot honom och började sakta ner. Hon mötte Adela och bugade sug.
"Adela."

Isabelle nickade är hon kände hans doft och ville bara lägga sig där och nu men de var tvungna att fortsätta. Försiktigt tog hon hans hand och började leda honom mot ett världshus och såg in. Det verkade vara någon vaken och hon såg på Ivan.
"Ska vi gå in min kära?" Frågade hon.

"Där är ni! Det tog sin tid.", sa hon retsamt och såg på Rion med ett litet leende på läpparna. Hon hade väntat in i de i utkanten av staden, bland träden, vid skogens början. "Vi skyndade oss bäst vi kunde."
Soldaterna gick förbi Rion för att parkera sig bakom Adela. "Dåså, här är vi nu. Det är bäst att vi inte ödslar tid. Om mördaren går till attack snart igen, så ska vi vara där för att stoppa det. Och fånga monstret." Hon lät beslutsam på rösten. Rion nickade såg från soldaterna till Adela igen. Adela nickade åt Mira. "Så bra att du kunde göra oss sällskap. Du ska vara tacksam att din prästinna är så barmhärtig. Hade det varit jag.." Hon flinade och vände sig om för att se sig om. "Bäst vi håller utkik. Sprid ut er."

Ivan hade inte sett byggnaden först Isabelle drog i honom för att leda vägen. "Ja.", sa han matt och gick efter hennes steg in i den gamla träbyggnaden. Den såg inbjudande ut, trots det lilla ljus. Det var sent, så många sov. Han hoppades på att det fanns rum över. han upptäckte värden och gick fram till den sömnige människan. "Godkväll. Vi behöver någonstans att sova. Jag kan betala."
Mannen nickade och vinkade åt Ivan att betala honom för att sedan räcka över en nyckel. Det var tydligt att han önskade att affären skulle gå över fort. Ivan tackade och började leda Isabelle upp en våning till rummet de nyss köpt för natten.

Mira sa inget och hon lät blicken glida runt om soldaterna innan hon såg på Adela igen.
"Självklart." Hon började springa där hon kände en doft av blod och hon stannade upp.
"Rion!" Hon såg över axel.

Isabelle såg oroat på mannen. Det var utegångsförbud om kvällarna så varför sa inte mannen något? Men hon tog sig in på rummet. Hon hängde tjocka förhängen framför fönstret efter dragit för med fönsterluckorna och lade sig i sängen.
"Kom." Hon klappade på sängen vid si.

Rion nickade till Adelas order och skulle just till att springa åt motsatta håll som Mira då han hörde hennes röst. Hon ropade på honom. Han hejdade sig och snorde runt för att sätta fart efter henne. "Mira.", han hyschade åt henne. "Inte så högt, vi vill inte bli upptäcka. Vad är det? Vad känner du?" Rion hukade sig ner för att se sig om. Var de i närheten av monstret? Han var inte säker. Men så snappade han upp lukten av blodet och rynkade pannan. Det var vidrigt. Något som verkat vara dött sedan länge. "Det är bäst att vi ser efter vad det är för något." Han knuffade lite på Mira att leda vägen.

Ivan följde hennes blick och såg hennes undran om mannen. Han hade garanterat tagit sig friheten att hålla värdshuset öppet, det var bra för affärerna.
Ivan fortsatte att gå efter henne upp på övervåningen och såg på då hon gjorde i ordning rummet för de. Tröttheten sköljde över honom. Han närmade sig sängen med ett leende på läpparna då han såg henne vänta på honom. Han lade sig ner bredvid och tryckte sig nära henne för att också möta hennes blick. "Är du trött?" Han böjde sig fram och kysste hennes kind och panna, sedan hennes läppar.

Hon nickade och började gå i förväg och hittade till torpet där Ivans nattmat låg. Hon såg bort och tog tag i husväggen och suckade.
"Parfym. Förutom blod så är det parfym i luften."
Hon vände sig mot Rion.
"Inte som din utan en annan."

Isabelle nickade svagt som svar på hans fråga.
"Jag har inte sovit mycket under de senaste dagarna. Jag är så trött." Hon kröp närmare och slöt ögonen. Snart hade hon somnat i hans famn.

Rion såg skeptisk ut. På något sätt kändes doften bekant, vilket var skrämmande. Han förstod inte hur de hörde ihop. Han såg åt Miras håll och sedan mot torpet. Lukten kom därifrån. Försiktigt smög han sig åt det hållet för att inte göra för mycket väsen och rörde sig långsamt mot byggnaden. Försiktigt drog han tag i handtaget för att öppna dörren utåt för att på så sätt kunna se in. Han tvekade vid dörröppningen innan han samlade mod och gick in.
Han upptäckte den döda kroppen och gissade att de fanns fler, säkert på övervåningen, eftersom de luktade så. "Monstret har varit här.", suckade Rion och såg sig om. "Men det är inte här längre. Var kan det ha tagit vägen?" Han gick ut igen och såg på Mira. "Var du tror du det försvann?"

"Jag med, min vän. Jag med.", gäspade han och lade armen om Isabelle för att hålla henne nära för att sedan strax därpå falla i sömn.