In the dark PRS Vidomina & Medi

"Alla som inte är vampyrer måste vara i en droska men resen ska kan springa." Léon log mjukt och såg mot Alice och Rion.
Alice lade armarna om Rion och kramade om honom.
"Älskar dig" Viskade hon tyst.

Isabelle såg på Ivan när han stod och åt av en kvinna.
"Älsade?" Viskade hon tyst och höll ut en näsduk. Hennes blonda hår var uppsatt i en vacker uppsättning och hon log mjukt mot honom.

"Ledsen, Rion.", flinade Adela och Rion flinade tillbaka. Han var inte orolig för att inte hinna ikapp henne. Han besvarade Alices kram. "Vi ses snart, Alice." Han strök henne över huvudet och såg in i hennes ögon innan han försvann efter Adela som var påväg till droskan på gården.
"Skicka vakterna direkt, Léon. Adela väntar på de.", sa Rion sedan och fortsatte stegen mot hallen för att gå ut i den friska luften.

Ivan hade blivit förbannad över Rion och Leos lyxliv i palatset tillsammans med Alice som prästinna. Ivan var inte längre med i bilden och hade bestämt sig för att hämnas på de. Så snart nyheterna nått honom hade han planerat för en skada, inte för stor för att skada Alice eller någon annan de höll kär. Men prins Eric, som låg i grannriket närmast de. Ivan visste att Eric länge varit intresserad av en förening mellan rikena. Med en attack skulle han hejda dessa planer och på så sätt ställa krokben för Alices rikes framtid. Han hade gett sig på befolkningen i Erics rike. Ätit av de, sugit deras blod, allt för att sända ett budskap. Med sig hade han haft Isabelle som hans trogna följe.
Just nu befann de sig i utkanten av staden där han attackerat en av de torparfamiljer som bodde där. Han åt ivrig av deras kött så att blodet rann nerför deras döda kroppar och över han själv. Han var hög på lusten och deras blod.
Men Isabelles ord fick honom att vakna upp och se åt hennes håll. Han flämtade och fick samla sig för att inte attackera henne också. När han kände igen henne log han vänligt så att de blodtäckta tänderna syntes. "Älskade Isabelle. Tack." Han tog emot näsduken och släppte kroppen så att den föll till marken. "Jag tror vi har tur. Jag känner det. De kommer snart.", sa han i ett andetag och torkade bort mer blod som sprättat på hans kläder. Han syfte på Rion och Leo.

Hon nickade och gav honom en lien kyss på kinden.
lycka till coh håll er undan solen." hon såg när de gick från henne och hon vände si mot Eric igen.

IIsabelle såg oroad ut medan hon skakad på huvudet.
"Hur hade du tänkt at få tillbaka Alice nu? Eller vill du bo med henne i Italien?" Hon gick fram och smekte hans blodiga kind och suckade.
"Min älskade jag vill inte springa mer. Låt oss vänta in dem."

Rion såg på när Adela klev in i droskan med hjälp av soldaterna för att sedan stänga om henne. Soldaterna var vampyrer och skulle heller inte resa i den.
Inne i droskan tog Adela fram klockan för att använda den och på så sätt flytta sig. Rion parkerade sig bakom för att se på när den försvann. Tack och lov hade solen gått ner så att det började skymma nu. Rion kunde vara ute då. Han njöt av den friska luften, men samlade sig då han såg Léon uppenbarade sig framför de på bron. Han saknade Leo, men just då klev han fram för att ställa sig bredvid Léon. Han skulle stanna kvar för att se efter Alice, de ville de båda. De var säkrast så.
"Rion!", ropade sedan Leo. "Ta med er Mira. Hon behöver komma ut. Jag talar med Alice, hon kommer att förstå."
Rion nickade och utan att säga emot eller fråga gick han in i palatset för att söka sig till Miras rum där de låst in henne. Han knackade på hennes dörr och kände på handtaget för att öppna dörren inåt. "Mira? Mira, hur mår du? Följ med mig, du ska få följa med på ett uppdrag."

"Vi ska inte fly än, Isabelle. Vi har inget att fly från." Han pustade ut och tog hennes hand i sin för att möta hennes blick med sin. Han böjde sig fram för att kyssa hennes panna. "Isabelle. Alice kommer skicka Rion efter oss. Jag ska tala med honom. Du ska få se."

Mira såg upp på Rion och drog sig frå honom.
"Jag skadade nästan Alice." Viskade hon och torkade bort tårarna av blod.
"Hon kommer kasta ut mig i solen." Viskade hon sen.

Isabelle så upp på honom.
"Jag sa att vi inte skulle fly. Jag okar inte fly mer. Jag är trött." hon drog handen över ansiktet.
"Så min älskade ska vi bara vänta här?" Hon petade på en kropp med sin sko.

"Mira, du är uttorkad, du vet inte vad du talar om. Kom ihåg Alice, din Alice. Hon skulle väl aldrig göra något för att såra dig så? Alice vet att det du gjorde var oacceptabelt och straffar dig, men det är inte för att skada dig. Du ska få följa med oss. På uppdrag."
Rion släppte taget om handtaget och tog ett kliv in i rummet för att komma henne närmare.
När han såg hur orolig hon verkade vara satte han sig ner på huk för att komma i samma nivå som henne. Han sträckte sig efter henne och log ett vänligt leende. "Jag förstår att du har lidit. Men du är mycket starkare än du tror. Du är bland vänner." Han visste vad det innebar att inte vara önskad bland andra. Men så var inte fallet för Mira.

"Vi ska inte.", försäkrade Ivan henne och såg sig om i stugan. "Var hon den enda boende här? Det kanske är bäst att jag går ut och ser efter, så att ingen såg oss." Ivan gick mot dörröppningen. "Var vill du gå, Isabelle? Vi får inte bli upptäck av fel personer bara." Han såg över axeln åt hennes håll och log litet. Han var trött efter jakten.

Hon såg upp på honom och svalde hårt. Hur kunde han veta vad hennes mästare ville?
"Alice är inte arg?" Hon tog hans hand och kramade den hårt.
"Jag blev bara så hungrig."

Isabelle såg på honom.
"Hennes mamma och pappa är i huset. Så vad ska du göra?" Hon gäspade när hon gick efter.
"Jag är liak trött. Jag har inte sovit ut på länge."

Han böjde sig fram för att torka bort hennes tårar med sitt pekfinger. "Mira, du känner Alice. Jag känner Alice. Hon vill bara dig väl. Och hon behöver dig nu. Till detta uppdrag. Kom med oss. Så hjälps vi åt."
Han pausade och försökte läsa av henne. Det var tydligt att hon var orolig än. "Du kommer ju inte göra henne illa igen.", sa han lugnt och visste att hon inte skulle det.

"Vi kan sova här i stugan, men om du vill ha det mer bekvämt..", han vände sig till henne igen. "..Så tar vi in på värdshuset. Ingen vet vem jag är där." Ivan rörde vid hennes ansikte. "Om du ursäktar, jag ska se till hennes föräldrar på övervåningen, vänta här."
Ivan lät lugn då han sa orden och gick sedan därifrån för att ta trapporna upp till våningen ovanför de. Däruppe hade föäldrarna försökt gömma sig i varsitt hörn. De var ingen match för Ivan. Innan de ens hunnit skrika efter hjälp hade Ivan satt tänderna i de för att ta deras liv. De båda föll till golvet. Ivan flämtade igen av ansträngningen och skådade kort sin attack för att sedan lämna rummet och gå ner till Isabelle igen.

"Då ger vi oss av då? Jag vill inte göra henne besviken. Hon litar på mig, oss." Hon nickade sva och reste sig.
"Är det om morden?" Frågade hon lugn och torkade sig i ansiktet.

"Spelar ingen roll min älskade. Men du är så blodig om kläderna s att gå in på världshuset är dumdristigt." Hon bet sig i läppen och drog sig närmare honom.
"Vi kanske ska intill staden iallafall?" Hon smekte ömt hans kind.

Rion reste sig. "Bra val, Mira. Du kommer att göra henne stolt."
Han log vänligt och såg på då hon torkade ansiktet för att sedan vända sig om och gå före henne ut ur rummet. "Adela och soldaterna väntar på oss nere på gården. Leo och Léon ska se till att vi kommer iväg."
Han var inte ledsen över att skiljas från Leo, då de var varandra så nära, men han visste ju att de snart skulle ses igen. Hans ledsamhet lät han inte lysa igenom, utan behöll ett neutralt uttryck och vilade händerna längst med sidan då han lugnt gick nerför trapporna till utgången och ut på gården. Han ställde sig bakom vagnen igen och pressade fram ett leende åt Léon och Leo som hade väntat på de. "Mira kommer strax."

"Jag hittar några kläder här. Jag är säker på att det finns något.", suckade han och drog efter andan. Pulsen rusade i honom ännu. "Ja, vi hittar ett ställe. Kanske de har något mindre värdshus. Något ställe där bara lokalborna går."
Det var menat som en fråga, men han var inte säker på att Isabelle hade svaren. Han såg sig om efter en byrå eller garderob som fungerade för att lägga kläder i. Mannen som bott i huset hade kanske något över, tänkte Ivan.
Han gick fram till en byrå och drog ut lådan. Till sin lycka fann han ihopvikta kläder. Han drog fram en vit skjorta, kanske en aning för stor för honom, men den var hel och ren. "Den här kanske?"