cikki
Elev
|
Okej. Skulle nån vilja läsa det jag skrivit på det som jag planerar att bli en roman?
7 jun, 2014 21:42
|
Borttagen
|
Skrivet av cikki: Okej. Skulle nån vilja läsa det jag skrivit på det som jag planerar att bli en roman? Jaaag!
7 jun, 2014 21:45
|
Privet Drive
Elev
|
Skrivet av cikki: Okej. Skulle nån vilja läsa det jag skrivit på det som jag planerar att bli en roman?
Jättegärna!!!
7 jun, 2014 21:50
|
cikki
Elev
|
Skrivet av Privet Drive: Skrivet av cikki: Okej. Skulle nån vilja läsa det jag skrivit på det som jag planerar att bli en roman?
Jättegärna!!!
Skrivet av Borttagen: Skrivet av cikki: Okej. Skulle nån vilja läsa det jag skrivit på det som jag planerar att bli en roman? Jaaag! Okej, varning för svärord haha. Ge mig konstruktiv kritik tack. ^^
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jonnie och jag satt där i gräset.
Seg start? Sure. Men om du tänker döma boken efter första sidan kan du lika gärna stänga boken nu, för det här är min historia och jag tänker inte dela den med oförstående idioter.
Det är min historia, om Jonnie och om den stora eken utanför mitt sovrumsfönster. Om världens bästa föräldrar och grapefruktsberoende. Om mitt smutsiga tangentbord som jag gråtit vid, skrattat vid och råkat spillt cola över. Om kärlek och slut som inte liknar Disneys.
Det är min historia och de oförstående idioterna förtjänar den inte.
Jag föddes i en liten stad som egentligen är ganska stor om man jämför med andra städer, men som är väldigt liten i alla fall. Jag önskar att jag bodde i typ Stockholm, för de har massa butiker som jag skulle kunna tillbringa ett dygn i utan att bli uttråkad.
Men nu bor jag här, i ett stort konstigt hus med lönngångar och gamla tavlor. Min familj har bott här sedan sjuttonhundratalet och huset har gått i arv till äldsta barnet sedan dess.
Min mamma är äldsta barnet av hennes två syskon. Hon är en lång och slank kvinna som har kortklippt hår för att protestera mot könsnormerna, är väldigt bestämd och står verkligen för det hon tycker, samtidigt som hon är den snällaste och mest osjälviska person jag känner.
Hon blev förälskad i en lågstadielärare som hon mötte när hon skulle klättra upp i ett träd för att hämta en boll som en random unge hade råkat kasta upp där.
Den unge läraren stannade, tittade på vad hon gjorde och plockade en blåklocka. Han tittade på den, sedan på henne som gav barnet bollen med ett leende på läpparna. Hennes blå ögon log lika mycket.
Barnet sprang iväg utan ett ord, glad över att fått tillbaka bollen, och läraren gick fram till henne, gav henne blomman och sa;
”Dina ögon har samma färg som blåklockan.”
Hon stirrade på honom lite, sedan log hon försiktigt.
”Dina ögon är gråa, men jag tror inte du är grå.”
Det slutade med att de flyttade ihop ett halvår senare, till en lägenhet med tre rum, kök och badrum.
Mamma ägnade mycket tid på att få hemmet att se hemtrevligt ut, med gobelänger på väggarna, mattor på golven, stora bokhyllor i mahogny och vackra mönstrade tapeter i alla rum.
Två månader senare började plötsligt mammas mage växa och så pysslig som hon är så började hon göra massor av saker till mig; hon sydde kläder, filtar, gosedjur och byggde en spjälsäng alldeles själv. Pappa behövde jobba mycket under hennes graviditet men var alltid hemma på kvällarna, så han riktade all sin uppmärksamhet mot mamma.
Hon har berättat att hon läste böcker för mig när jag var i hennes mage. Alla klassiker.
Dagen jag föddes var tydligen solig och ovanligt varm. Klockan tolv mitt på dagen så hade jag tittat ut, helt tyst och förundrad.
Jag hade blå ögon när jag föddes. Som blåklockor.
Det är från mamma Silver Farvling.
Mitt hår var brunt, som barken på ett klätterträd där en fotboll skulle kunnat fastnat.
Precis som pappa Erik Johnson. Fast nu Farvling.
Men jag var inte Silver eller Erik. Jag var Lina och kallas för snöret av vissa.
Morfar dog för några år sedan. Mormor dog när jag var tre så jag minns bara hennes gula förkläde, vita hår och doften av hennes kanelbullar och parfym.
Så vi bor inte i lägenheten längre utan har nu tagit över morfars gigantiska hus. Med lönngångar och tavlor från sjuttonhundratalet.
Varje gång jag ser en speciell, grön fåtölj i vardagsrummet så tänker jag på morfar. Han brukade sitta där och läsa tidningen. Nu gör han inte det. Så fåtöljen ser otroligt tom och ensam ut nu.
Han var en stor del av våra liv, men tack vare en full bilist så fick hela familjen Farvling sitta klockan tre på natten och gråta vid köksbordet. Det hjälpte för fan inte med lite te och en klapp på axeln.
Men vi stödde varandra och när vi pratade med bilisten med en polis mellan oss, så såg vi hans ärr på armarna. Hans röda ögon. Skakande händer och orakade ansikte.
Han hade mardrömmar varje natt om blod mot bilrutan. Vi kunde inte vara arga på honom, han var lika ledsen som vi var. Hans syster med höga klackar och blont lockat hår satt bredvid och höll honom hårt i handen. Hon var tvungen att torka bort sitt röda läppstift med en servett och slänga den eftersom att det påminde honom om blodet.
Han fick ju självklart fängelse för det han gjort. Men pappa besöker honom ibland. Pratar. Han hade slutat vara lärare när jag fyllt fem och utbildat sig till psykolog istället, och det kom tydligen väl till pass när han pratade med mannen med mardrömmar.
Den gröna fåtöljen vågar ingen hemma hos mig sitta i, för den är morfars.
Men resten av huset är hur coolt och konstigt som helst. Jag har minst tio hemliga gömställen med chips och kuddar. Och grapefrukt såklart, för det är jävligt gott.
Utanför mitt sovrumsfönster står en stor ek. Den är minst trehundra år gammal och mamma tror att det var den allra första Farvling som bodde här som planterade den.
Jag kan klättra ut genom fönstret och ut på en riktigt tjock och stabil gren. Jag har stadens bästa utsikt om jag lyckas ta mig upp på grenen ovanför. Då kan jag se hela staden. Den ligger som i en skål, i en dal. Vi bor på kanten. Och ser soppan där nere.
Jag skulle börja ny skola samma år. Mamma och pappa sa att det skulle gå bra, bara jag vågade prata med folk.
Första dagen i fyran var jag nervös. Var nästan den enda tjejen som inte hade smink. Alla killar hade kepsar och alla tjejer kjolar. Förutom några. Men när de flesta har något brukar man säga att alla har det. För då har nästan alla det.
Jag vågade inte prata med någon.
Men en tjej med rak blond page, bakåtvänd basketkeps och lika blå ögon som mina log mot mig och frågade vad jag hette.
Jag mötte försiktigt hennes ögon och sa klart;
”Jag heter Lina. Lina Farvling.Vad heter du?”
”Jag heter Jonnie. Jonnie Larsson.” Hon tittade lurigt på mig när jag smålog mot marken. Skulle hon förstå? ”Har du läst Harry Potter?” Ja. Hon förstod.
”Jag har läst hela serien fyra gånger.”
Och på två sekunder så hade jag en kompis.
Jonnie var inte så vacker. Ja, hon hade jättefina blå ögon, men hennes ansikte var ganska tjockt och hennes näsa liknade nästan en gris tryne. Men det gjorde ingenting, hon var jättesnäll och rolig. Och förstod min besatthet med Harry Potter.
Hennes humor var så dålig så att den var bra.
Jonnie hade en kompis från bågskyttet redan som börjat i klassen. Ja, Jonnie gick i bågskytte och var riktigt duktig på det. Hade vunnit några silvermedajer.
Hennes kompis hette Olivia. Olivia hade svart, långt tjockt hår som hon hade utsläppt hela tiden och finnar överallt. Hon var läskigt smal och lång men efter att jag vant mig vid att hon var som hon var så tyckte man inte att det var konstigt att hon var ett och ett halvt huvud längre än jag, som ändå inte var så kort själv.
Min mamma och pappa hade börjat det omöjliga arbetet med att kartlägga huset. Jag säger inte omöjligt för att det är svårt, utan omöjligt. Helt plötsligt inser man att den där tavlan har ett handtag och att det bakom den leder en trång gång till ett rum med tjock spindelväv överallt, en säng med urblekta sängkläder och en blekrosa vävstol i.
Jag hittar fortfarande nu, fyra år senare, nya rum och genvägar då och då. Den senaste var nog under en matta i biblioteket. Det var en stege ner i ett väldigt kompakt mörker. Den ledde till en konstig vinkällare med väldigt gamla, perfekt förvarade viner från någonstans runt 1900. Jag har inte berättat för pappa eller mamma om den, de skulle bli helt galna och sälja flaskorna för mycket pengar.
För pengar behövde vi verkligen inte. Mammas släkt var rik. Vi hade aldrig haft problem med pengar och vi behöver inte mer. Mamma sålde sina pyssel mest för att hon tyckte det var kul. Bokmärken, handgjorda skrivböcker och halsband. Många tyckte om dem ock köpte dem. Och pappa hade ju varit psykolog. Men nu gick han hos en. För på listor över bieffekter till cancer var alltid depression med.
Mamma brukade alltid pussa mig godnatt. Även när jag fyllt tretton. Egentligen var det nog mest för att få prata med mig. Jag kunde berätta allt för henne. Om allt mellan hur jag kände inför matteprovet nästa torsdag och mina teorier om hur världen hade skapats.
Ibland tittade vi på solnedgången. Hon var rolig. Lite barnslig ibland.
Så vi satt alltid i den stora eken när vi tittade på det nedstigande eldklotet. På den tjocka grenen.
Hon sa många kloka saker när vi satt på den där grenen.
En kväll pratade vi om hur gammalt trädet var. Hur det hade växt och mognat under åren, hur det från början bara var ett litet frö.
”Du är precis som eken. Du kommer bara fortsätta växa, Lina. Bli ett längre snöre.”
Jag visste inte hur allt skulle gå senare då.
Det visste jag inte.
Men vem vet hur det ska gå för en om tre, fyra år? En flygvärdinna kan ha flyttat till en förort till Malmö och öppnat ett café som bara säljer glutenfria muffins. En deprimerad alkoholist skulle kunnat fixa till sitt liv och blivit förskolelärare som målar med fingerfärg och läser Mamma Mu för näspetande ungar hela dagarna.
Jag visste inte då hur rätt min mamma hade.
Jag visste inte då att min pappa skulle dö av sjukdom.
Jag visste inte då att jag skulle bli kär i Jonnie.
7 jun, 2014 21:52
Detta inlägg ändrades senast 2014-06- 7 kl. 22:38
Antal ändringar: 1
|
Borttagen
|
cikki: Du skriver verkligen jättebra! Jag gillar speciellt första och sista stycket. Jag tycker om dina beskrivningar väldigt mycket, de är jättefina. Sedan så vill jag verkligen läsa mer, haha. Jag vill läsa om vad som händer med Jonnie, det låter jätteintressant! Din stavning är ju jättebra också. Jag tycker om hur du beskriver huset, man kan verkligen se det framför sig!
Atm så kan jag inte komma på något speciellt du kan förbättra, förlåt cx
Superbra skrivet, i vilket fall som helst. Jag skulle lätt köpa boken om jag såg den framför mig i en bokhandel :3
7 jun, 2014 22:05
|
cikki
Elev
|
Skrivet av Borttagen: cikki: Du skriver verkligen jättebra! Jag gillar speciellt första och sista stycket. Jag tycker om dina beskrivningar väldigt mycket, de är jättefina. Sedan så vill jag verkligen läsa mer, haha. Jag vill läsa om vad som händer med Jonnie, det låter jätteintressant! Din stavning är ju jättebra också. Jag tycker om hur du beskriver huset, man kan verkligen se det framför sig!
Atm så kan jag inte komma på något speciellt du kan förbättra, förlåt cx
Superbra skrivet, i vilket fall som helst. Jag skulle lätt köpa boken om jag såg den framför mig i en bokhandel :3 Tack så jättemycket! Om du inte kommer på något jag kan förbättra så måste det väl vara helt okej i alla fall. xD
Om jag fortsätter med boken kanske du får läsa mer! C:
7 jun, 2014 22:15
|
Fellrendión
Elev
|
cikki: Just nu är jag lite slö och kommer inte orka läsa hela ikväll. Jag läste lite mer än andra stycket och jag tyckte att det var riktigt bra. Jag kommer nog med kritik imorgon om det är det du vill ha för då tänker jag läsa resten. 
P.S Egentligen så tycker jag inte om svengelska i böcker men... om det är ur någons perspektiv så vet jag inte riktigt...
7 jun, 2014 22:16
|
Borttagen
|
Skrivet av cikki: Skrivet av Borttagen: cikki: Du skriver verkligen jättebra! Jag gillar speciellt första och sista stycket. Jag tycker om dina beskrivningar väldigt mycket, de är jättefina. Sedan så vill jag verkligen läsa mer, haha. Jag vill läsa om vad som händer med Jonnie, det låter jätteintressant! Din stavning är ju jättebra också. Jag tycker om hur du beskriver huset, man kan verkligen se det framför sig!
Atm så kan jag inte komma på något speciellt du kan förbättra, förlåt cx
Superbra skrivet, i vilket fall som helst. Jag skulle lätt köpa boken om jag såg den framför mig i en bokhandel :3 Tack så jättemycket! Om du inte kommer på något jag kan förbättra så måste det väl vara helt okej i alla fall. xD
Om jag fortsätter med boken kanske du får läsa mer! C: Det var mer än okej c:
Jaa :3
7 jun, 2014 22:18
|
cikki
Elev
|
Skrivet av Fellrendión: cikki: Just nu är jag lite slö och kommer inte orka läsa hela ikväll. Jag läste lite mer än andra stycket och jag tyckte att det var riktigt bra. Jag kommer nog med kritik imorgon om det är det du vill ha för då tänker jag läsa resten.
P.S Egentligen så tycker jag inte om svengelska i böcker men... om det är ur någons perspektiv så vet jag inte riktigt... Tack för att du vill ge kritik, jag vill bara förbättra. ^^
Och jag tycker inte heller riktigt om svengelska i böcker egentligen, men just den här gången ville jag skriva som huvudpersonens tankar är, om du förstår vad jag menar. cx
7 jun, 2014 22:19
|
Fellrendión
Elev
|
Skrivet av cikki: Skrivet av Fellrendión: cikki: Just nu är jag lite slö och kommer inte orka läsa hela ikväll. Jag läste lite mer än andra stycket och jag tyckte att det var riktigt bra. Jag kommer nog med kritik imorgon om det är det du vill ha för då tänker jag läsa resten.
P.S Egentligen så tycker jag inte om svengelska i böcker men... om det är ur någons perspektiv så vet jag inte riktigt... Tack för att du vill ge kritik, jag vill bara förbättra. ^^
Och jag tycker inte heller riktigt om svengelska i böcker egentligen, men just den här gången ville jag skriva som huvudpersonens tankar är, om du förstår vad jag menar. cx
Varsågod! Det kan bara bli bättre när man får kritik så därför brukar jag själv också vilja ha det.
Okej, då förstår jag! Det viktigaste är ju ändå att du tycker att det känns bra så.
7 jun, 2014 22:31
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen