När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg på Cara och log.
- Skönt att höra att ni mår bättre, sa jag leende och kramade om henne från kvasten och såg sedan på henne.
- Cara, den frågan vet du svaret på, sa jag allvarligt och log sedan.

"jag är en Riddle och jag klarar mig alltid" sa jag leende och såg sen på henne och nickade. Klart jag saknade henne, men jag undrade om det var normalt
"jag har något att berätta för dig" sa jag lågt "Yaxley lever" sa jag leende

- Jag saknar morfar, Molly säger att han var en underbar person, men jag har aldrig träffat honom, sa jag och ryckte på axlarna och såg sedan storögt på henne.
- Vad är det dusäger?, jag trodde du sa att han var död?, och så lever han, hur gick det till?, sa jag glatt åt henne.

Jag nickade "ja man kan antagligen sakna att personen finns där" sa jag och log sen "jag fick reda på det igår. Han jobbar under täckmantel och de fejkade hans död så folk inte skulle veta att han har nån koppling till mi och använda honom som gisslan" sa jag

Jag nickade och log.
- Vad härligt att han är tillbaka, har verkligen saknat honom., sa jag glatt och nickade.
- Ja, det lät ju bra, det måste vara skönt för honom att slippa vara dödsätare, jag har alltid tyckt att han varit för bra för det, sa jag och log jag var verkligen glad över att han var tillbaka.

"ja jag har verkligen saknat honom" sa jag leende och nickade sen "ja så han är nog glad att slippa vara i den innersta kretsen, även om han ger min far en massa information" sa jag leende "det känns bättre när han är tillbaka, han är som en storebror och jag har verkligen saknat honom" sa jag

Jag nickade och log.
- Är han hemma, skulle jag kunna få träffa honom, om han vill villsäga?, sa jag och såg glatt åt henne.
Och sedan åt barnen som hade börjat med störtdykningar mot marken.
- Undra vem som slår sig först?, sa jag roat till Cara.

"ja han är hemma och han vill säkert träffa dig" sa jag leende och såg sen på barnen "jag tror Fai, men han är inte rädd för att skada sig. Ibland undrar jag om han känner smärta" sa jag fundersamt

- Då säger vi det, sa jag och vinkade till mig barnen och vi landade.
- Han kanske är van med det, så att han inte bryr sig, sa jag lågt innan barnen kom flygande och landade.

Jag nickade och min blick mörknade "mm kanske, jag önskar att han inte har behövt det" sa jag och kramade om honom när han kom
"vad var det för mamma?" frågade han
"jag är bara glad att du är här" sa jag leende
"jag med" sa han och vi gick mot huset