När folk blev stora och Voldemort vann.

- Men, han då, vad säger han om det?, sa Ludo förskrämmt och jag visste att han menade Voldemort.
- Ja, han säger ingenting eftersom att jag pratat med honom om det, sa jag leende mot honom.
- Jag vet inte, tänk omde skadar mig, sa Ludo och jag himlade med ögonen.
- Det kan väll alltid hända, men det kan hända i ditt eget hus med.
Ingen ide att gömma sig, sa jag tålmodigt.
Var var den där glade och sprallige Ludo jag mindes från förr?

Vi gick genom parken och jag såg mig omkring, det är inte som det var förr. Jag tog fram staven och viftade med den så parkengenast blev ren, grönare och mycket trevligare att va i
"om du orkar fixa en park måste du vara på bra humör" sa min far
"tillräckligt. Jag kanske inte är toppen göad men inte ledsen heller, eller ja i alla fall inte super ledsen" sa jag och log mot honom "saknar du aldrig tiden som var?" frågade jag honom
"jo långt innan kriget när Nicci levde, annars nej" sa han och såg på mig
"ja jag saknar den tiden när jag hade vänner jag litade på, när alla inte hatade mig och jag kunde gå nån stans utan att behöva oroa mig för att nån ska kidnappa mig" sa jag och han höll om mig
"jag är ledsen att jag drog in dig i det här" sa han "jag är ledsen"

Ludo såg osäkert på mig men log sedan.
- Jag har längtat efter den här dan, sa han leende.
- Quidditchen stannade av när du försvann, sa han och kramade om mig.
Jag stenlade till, det här var något ovanligt.
Ludo var typ som min idol, han var en utmärkt Quidditchspelare på sin tid och nu kramade han om mig av ren glädje.
- Jag, ska bara byta om och snygga till mig, vänta här, sa Ludo glatt och försvann in i huset.

jag såg förvånat på min far men log sen
"Va inte det, jag har lärt mig leva med det" sa jag enkelt
"Du skulle inte behövt, inget av det här hade hänt om Nicci inte dött" sa han sorgset
"Jag vet, jag vet. men vi klara oss. kom nu så åker vi hem" sa jag och kramade om honom innan vi transfererade oss hem

Ludo kom tillbaka och han såg genast bättre ut, i en klädnand i nånblå nyans.
Det gråa håret var kammat, och han såg åter ut som en trevlig gammal gubbe.
Jag tog tag i Xenia och Ludo och transfererade oss till ministeriet och gick in.
En dödsätare tänkte stoppa oss men släppte in oss när han såg att det var jag.
- Det här är riktigt kul, det är typ som när de släpper in Bella överallt, det tjänar sig att ha hög status, flinade jag mot Ludo som såg sig nervöst om.
Den gubben var inte bra på att dölja sina kännslor inte.
Vi gick till hissarna och ställde i oss i en ledig.

vi gick in i huset och dödsätarna öppnade dörrarna för oss och jag såg inte på dem. jag tyckte egentligen det var töntigt, jag kunde öppna en dörr själv. vi gick in i köket där Bella och Jezebel satt och pratade om något
"En dödsätare var här precis, de sa att Laura är med Ludo på ministeriet och ska fixa quidditchen" sa Bella uttråkat och min far nickade
"bäst jag åker dit så det blir på mitt sätt" sa han och försvann
"hoppas han inte skadar dem" sa jag och satte mig ner hos dem

Vi gick in i den tomma avdelningen och såg att Voldemort satt vid ett skrivbord.
Jag blev inte förvånad, förstod att rycktet skulle nå honom så jag väntade mig inget annat.
- Herre, sa Luddo och föll i nån löjlig knäfallande bugning och låg kvar där på golvet.
Jag suckade och himlade med ögonen, vad folk kunde var patetiska.
Att göra något som man inte menade, Ludo knäböjde enbart av rädsla inget annat.
Jag höll kvar Xenias hand och såg på Voldemort.
- Hej, jag undrade när du skulle dyka upp, antar att du vill få Quidditchen som du vill.
Inget mig emot, tänkte ändå fråga dig om du nu mot förmodan inte skulle dyka upp, sa jag och såg ner på Ludo.
- Jo, han var den bästa jag kunde hitta, han har ju vart chef förr och lyder dig gör han ju också, då är du väll nöjd?, sa jag och såg upp på Voldemort.

Voldemort såg på Ludo och skrattade kallt och såg sen på Laura
"mig spelar det inte så stor roll vem som sitter här och gör som jag säger, men klarar han av deT?" frågade Voldemort kallt

Fai kom inspringande
"Bella har lärt mig hur man skäller på folk" sa han glatt och jag himlade med ögonen "så nu har jag skällt på dödsätarna för att de aldrig ler" sa jag och Bella satte i halsen
"Det var inte vad jag sa" sa hon
"Vågar du tillrättavisa mig, ditt avskum?" sa han bestämt och hon tystnade tvärt
"Jag ser att du hittat mina gamla manga-böcker" sa jag och han nickade
Säg inte det till vem som helst, du såg vad som hände med Ranaph" sa jag och han nickad eoch jag lyfte upp honom i knät och han såg nöjt på Bella

Ludo kröp ihop ännu mera när han hörde Voldemorts skratt och jag såg på honom och suckade.
- Jag vet inte det är la det vi får se, tänkte att han kunde dra igång det hela själv.
Ta tillbaka de som jobbade där och få tillbaka spelandet, England ligger sorgligt efter i tabellen, sa jag och skakade på huvudet.
- Fattar inte att ingenfortsatte bara för att jag försvann, så nu tycker jag att de får sköta det som förr.
Med din inblandning förståss, sa jag och såg på Voldemort och sen på Ludo.
- Res dig upp, det annstår inte en chef att ligga på golvet att kräla och som jag sa förr.
Hade någon velat döda dig hade du vart död redan, och det är inte så svårt att göra, sa jag lugnt och han ställde sig upp.
- Jahapp, det här är Voldemort din chef som du ska lyda, ja Voldemort det här är Ludo, ni känner säkert till varandra, sa jag lättt och log och tog Xenia i handen.
- Ja, ni har säkert mycket att prata om, ha så trevligt, sa jag leende och tog fram staven och reparerade avdelningen innan jag och Xenia gick ut.
- Jag finns alltid till hands för er båda, det är bara att skicka en uggla, log jag och vi gick ut till hissarna.

"Det kan bero på att ingen vågade fortsätta och jag har inte brytt mig om ett fånigt spel" sa Voldemort uttråkat och skrattade sen "det här kan bli kul" sa han och såg roat på Ludo som vek undan blicken
"Jag har en känsla av att jag inte behöver uggla dig för att du ska komma och prata med mig hur jag ska skäta det här" sa Voldemort uttråkat

"Mamma?" sa Fai och jag såg på honom
"ja vad är det?" frågade jag leende
"karaktären som jag fick mitt namn efter, Fai...är han som jag?" sa han undrande och jag sågp åhonom
"Delvis, ni var båda inlåste som små och ni har båda två magiska krafter" sa jag och lyfte ner honom
"Vad sägs om att jag läser berättelsen för dig" sa jag och tog emd honom till sovrummet och plockade fram Tsubasa böckerna