När folk blev stora och Voldemort vann.

Vi diskade undan disken snabbt och jag transfererade oss sedan till gravplatsen, eller det som återstod av den.
Kyrkan var i ruiner och alla gravarna var bortsprängda.
Jag såg mig om och tog Xenia i hand och vi gick över den förstörda kyrkogården.
Jag ville inte visa för Xenia hur ledsen det gjorde mig, men jag blev det.
Vi stannade framför platsen där jag visste att de låg.
Jag trollade fram en ny gravsten och la skyddsförtrållninger över den, ingen skulle få komma åt mina föräldrar.

Jag såg på skogskyrkogård och jag såg mig omkring och fann sen en grav med namnet Nicci på och kände igen den från minnet. Jag satte mig framför graven och trollade fram några vita rosor
"jag saknar henne" sa min far och satte sig bredvid mig
"jag förstår det. Jag är ledsen att jag aldrig fick lära känna henne" sa jag och lutade mig mot honom och såg på den svarta gravstenen med silvertext och kände tårarna rinna

Xenia såg sig om.
- Varför ser det ut så här?, sa hon undrande.
- För att de var mugglare och de, ja de räknas inte längre, man får göra vad man vill med dem, sa jag svagt och trollade fram en blomsterkrans och la på graven.

"snälla Cara gråt inte" sa min far
"de är inte rättvist, jag fick aldrig lära känna henne" sa jag sorgset och torkade tårarna
"jag är ledsen för det. Jag borde funnits där för er" sa min far
"du har alltid funnits där för mig, så anklaga inte dig själv" sa jag och log mot honom
"tack" sa han och reste sig upp och hjälpte mig upp "jag saknar dig Nicci" sa han till graven och jag kramade om honom
"jag med, jag önskar du varit här" sa jag och min far torkade bort mina sista tårar innan vi transfererade oss till ett café

- Nej, nu ska vi till ministeriet, eller ja vi ska leta upp Ludo Bagman, sa jag så muntert jag kunde och transfererade oss till det hus där jag visste att han bodde.
Huset var litet men det bodde deffenetivt någon Quidditch fantast där.
Vi öppnade grinden och knackade på.

En nervös kvinna kom fram till oss
"vad vill ni ha?" frågade hon
"två te och två äppelpaj" sa jag och hon nickade och försvann
"äppelpaj? Du brukar alltid ha choklad" sa min far
"jag ville ha lite variation" sa jag roat och kvinnan Kom tillbaka med maten och försvann sen "vi gör det här för sällan" sa jag
"ja vi måste prata oftare" sa min far och vi började äta

( Draco och sina äpplen ♥ XD )

Dörren öppnades sakta och en stav pekades ut.
- Försvinn, jag vill inte ha objudna gäster, sa en man med rädd röst.
- För det första, så skulle du inte öppnat dörren.
Sen inte visa din räddsla eller sticka fram staven.
Hade jag velat döda eller skadat dig hade jag redan gjort det, sa jag roat till honom.
- Men nej jag har inte kommit för att döda dig, jag undrar om du har lust att ta tag i ditt chefsjobb på ministeriet, jag tänkte få igång Quidditchen igen, sa jag glatt.

(haha japp xD)

"tror du Fai vill ta över se ?" frågade min far och jag satte i halsen och hostade till och såg på honom
"jag vet inte. Han får välja själv, vi får helt enkelt vänta och se" sa jag bestämt
"nån måste ta över och om vi börjar träna Fai nu kan han bli perfekt" sa Voldemort
"nej!" sa jag bestämt "han är min son och han ska få välja helt själv. Jag tänker inte tvinga och träna honom till nått!! Han är ingen docka!!" sa jag bestämt och såg på min far som nickade
"ja jag kan ju inte tvinga dig att göra något mot din vilja" sa han
"nej det kan du inte och Fai är min son så jag uppfostrar honom som jag vill" sa jag och fortsatte äta

Dörren öppnades sakta och en luggsliten och en aningen magrare Ludo tittade fram.
- Laura?, jag trodde du var död,sa han förvånat.
- Jamen, trevligt att träffa dig med, sa jag roat och trängde mig förbi honom, in i huset.
- Det här är Xenia, min dotter, sa jag leende och Ludo hälsade på Xenia.
- Jo, jag undrade om du ville ta chefjobbet igen?, jag vet att du är gammal, men tills vi hittat en ny kandidat, sa jag leende till honom.

Min far såg på mig men sa inget och det var jag tacksam för
"varför sa du inte att du hade en son?" sa min far efter en stund
"för att jag inte visste hur jag skulle berätta och för att du hade dödat Draco och då hade Fai dött" sa jag lätt och åt upp
"ja det är sant. Nej vad säger du ska vi åka hem till de andra?" sa min far och reste sig
"jag tycker vi går en promenad" sa jag och vi började gå igenom en park