När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag ställde mig upp och gick ut i trädgården och ut på gatan, jag såg bort mot byn men valde den andra vägen, bort från den.
Jag kännde att jag behövde vara ensam ett tag och låta tankarna löpa fritt.
Jag följde stigen upp på berget, det berget där den stora hunden bodde förr.
Den stora hunden som jag nu visste var Sirius.

Vi åt upp och jag la sen Fai i sängen och gick sen ner till de andra i köket
"så Sirius försökte mörda dig?" sa Yaxley och jag nickade och Jezebel kramade om mig. Jag såg på min far när han kom in och även om han hade lagt masken över ansiktet såg jag att han var ledsen och att han hade gråtit. Han tog en kopp kaffe och jag kramade hans hand och han strök mig över håret innan han försvann igen och jag såg oroligt efter honom men jag ville inte lämna Jezebels trygga famn

Grottan var tom och övergiven.
Det hade ju inte bott någon här på flera år, sedan Sirius och Vingfåle flyttade ut.
Undra var Vingfåle var nu, jag minndes honom från lektionen han var en trevlig typ.
Men Hagrid hade förmodligen honom, var nu Hagrid var någonstans.
Jag satte mig ner och lutade mig mot grottväggen, varför kunde inte allt bara vara som förr?, varför var allt tvunget att vara såhär?

Jag reste mig upp och sa godnatt till dem andra och gick sen upp och la mig i sängen. Alla minnen kom över mig igen och jag kände tårarna rinna och jag började skaka. Varför hade Draco gjort så här mot oss? Vi hade varit hans vänner och han hade bara övergett oss och blivit ett monster. Han hade utan att tänka torterat oss.
"mamma vad är det?" sa Fai och jag vände mig om och såg på min son
"det är inget du behöver oroa dig för" sa jag och han kröp upp bredvid mig och ja la armarna runt honom och vi somnade

Jag reste mig upp och började gå tillbaka, jag kände mig helt slut.
Jag ville gråta, bli av med allt men kunde inte.
Jag kände mig otroligt sviken av Draco, det var ändå värre än att vara inspärrad i sex år.
När jag kom fram till huset gick jag direkt och la mig och kröp tätt intill den sovande Neville innan jagsomande.

Jag vaknade på morgonen av att Fai väckte mig med frukost på sängen
"Yaxley hjälpte mig" sa han leende och kröp upp i sängen och jag väckte Jezebel som sov bredvid mig
"tack sweet heart" sa jag till Fai och vi började äta

Jag vaknade över att Neville var försvunnen.
Ja, han skulle väll till skolan, jag klev upp och började steka pannkakor och Xenia komm inskuttande och vi satte oss till bords och började äta.

"mår du bättre idag?" frågade Fai
"ja det gör jag, oroa dig inte" sa jag och strök honom över håret och gick sen upp och klädde på mig
"jag ska prata med min far så jag ser er om en stund" sa jag leende och gick mot min fars rum och gick in. Han såg ut som han åldrats tjugo år. Inte för att det var möjligt men ändå. Jag satte mig ner bredvid honom
"hur är det?" sa jag leende

- Vad ska vi göra idag?, sa Xenia.
- Ja, först hade jag tänkt att besöka mina föräldrars gravar om de finns kvar, sa jag lätt för att inte visa att jag fruktade det värsta.
- Sen tänkte jag ta och gå till ministeriet och öppna avdelningen för magiska spel och sporter igen, England måste komma igång med Quidditchen.
Så att vi får kontakt med andra länder, sa jag och log brett, det skulle bli kul att få den tillbaka.

"du behöver väll knappast fråga" sa min far och jag kramade om honom
"jag vill inte se dig sån här" sa jag
"det går över, det tar bara lite längre tid den här gången. Jag minns allt så mycket tydligare nu" sa han och jag nickade
"vi kan besöka hennes grav, det brukar hjälpa" sa jag och såg sen skarpt på honom "men jag är besviken på dig för att du inte sa något om Yaxley" sa jag och han vek undan blicken
"förlåt, men jag ville inte ta några risker och du hade ändå inte velat prata med mig" sa han och jag nickade, det var sant.
"förlåt för det" sa jag
"det är jag som skall be om ursäkt, jag borde förstått att nått var fel" sa min far
"nej jag dolde det väl. Men kom nu så besöker vi graven" sa jag och han reste sig upp och tog tag i mig och vi landade på en gravplats