När folk blev stora och Voldemort vann.

Vi såg efter Cra och Fai som försvann.
- Stackars liten, sa Molly sorgset och började ordna med disken.
Jag såg på henne mensa inget, men jag höll med.
Men jag tyckte att allt var som en ond cirkel, döda oskyldiga för att de kan vara på ett visst sätt eller de är födda inom fel grupp.
Jag tog Xenia i hand och kramade dem adjö innan vi transfererade oss hem, till en väntande Neville.

Jag såg ut övar tomten och struntade i fall dödsätarna såg mig. Jag orkade inte mer, jag var trött på allt meningslösa dödandet, alla falska människor. Jag gick upp till Yaxles gamla rum och låste in mig. Allt var kvar precis som om Yaxley bara hade lämnat det för stunden. Jag la mig ner på sängen och önskade jag kunde ha stoppat allt, stoppat James och Sirius. Jag slöt ögonen och drömde mig bort

Neville kom och mötte oss i trädgården och tog tag i Xenia som hade somnat.
Han bar in henne i sovrummet och vi la henne innan vi satte oss framför brasan.

Jag såg mig runt i rummet och blicken fastnade på ett brev som låg på golvet och jag tog upp det
hej Cara. Jag visste att du vad den som skulle hitta brevet. Och jag antar att du sörgt mig redan men jag vet inte hur jag ska berätta det här för dig utan att du kommer hata mig totalt. Ja de är lika bra att bara säga det till dig utan at dra ut på det, jag är faktiskt inte död. Vi fejkade min död för att jag skulle kunna röra mig fritt i samhället utan att folk fruktade mig. Jag jobbar under täckmantel och jag...
Jag slutade läsa och tappade brevet och bara stirrade rakt fram, Yaxley lever. Varför har han inte sagt något?

Neville gjorde ordning te åt oss och jag tog en bok och började läsa.
Neville studerade böckerna jag hade satt dit och tog en bok.
- Sagan om ringen?, kan den verkligan vara bra? Är det något magiskt med den?, sa han skeptiskt.
- Ja, på sätt och vis, läs, sa jag leende och han ryckte på axlarna och satte sig ner med den.

Jag bara stirrade rakt fram. Yaxley levde. Först blev jag lättad men sen arg
"hur kan du låta mig tro at du är död" skrek jag argt och dörren öppnades och jag såg Yaxley stå där
"jag var tvungen" sa han och jag bara stirrade på honom
"hur kunde du!! Fattar du hur ledsen jag var" skrek jag åt honom och började slå på hans bröst men han tog mina händer
"jag är ledsen Cara men jag var tvungen och jag ville inte att folk skulle veta att jag kände dig för då skulle de fånga mig och använda mig mot dig. De hade fått försöka få dig att rädda mig" sa han allvarligt och jag lugnade mig
"klart jag hade gjort och...jag hade gått rakt in i fällan" sa jag och han nickade
"jag är glad att du lever" sa jag och kramade om honom och kände att det fanns hopp kvar i alla fall

Boken föll ner i mitt knä och jag bara stirrade framför mig.
- Hur är det?, sa Neville förskräckt och tog mina händer.
- Nej, inget, sa jag avärjande och log.
- Något måste det vara, säg, sa han enträget.
- Minnen bara, inget att bry sig om, sa jag och log innan jag kysste honom.
- Du borde prata om det, sa han.
- Inte nu i alla fall, jag vill inte.

"jag är ledsen att jag övergav mig när du behövde mig" sa Yaxley och jag rös till
"jag med, men du kunde ändå inte gjort något" sa jag och så ut genom fönstret och vände mig om när dörren öppnades och Fai kom in
"hej sugercake" sa jag leende och han log och såg sen oroligt på Yaxley
"oroa dig inte Yaxley är som en bror" sa jag leende och Fai log och jag lyfte upp honom
"vem är det här då?" sa Yaxley
"min son" sa jag och berättade allt
"jag är verkligen ledsen" sa han och kramade om mig
"men varför är du tillbaka nu då?" sa jag undrande

Neville gäspade och sträckte på sig.
- Nej, nu gåår jag och lägger mig, ny skoldagi morgon, sa han och kýsste mig god natt.
Jag satt kvar och såg in i brasan, och försökte att inte tänka på det som hänt, jag ville inte uppleva det igen.
Men med Caras minnen, kom allt tillbaka, allt som jag hade förträngt.
Och värst av allt, Draco var orsaken till det.
Jag som trodde att han hade vart min vän.

"din far bad mig. Han såg hur ledsen du var och förstod att du behövde muntras upp och bad mig träffa dig" sa Yaxley och jag log lite
"det funkade. Men nu är jag hungrig" sa jag och vi gick ut till köket och satte oss ner
"är du okej?" frågade Jezebel när han kom in och jag såg på honom
"ja jag mår jätte bra" sa jag och han såg att jag ljög men förstod att jag inte ville diskutera det här