När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg på henne och sukade lätt.
- Jag förstår dig, men jag önskar att du inte gjorde det.
Mugglare är också människor, fan Cara vet du hur jobbigt det är att veta hur mugglarna har det?
Det kan vara någon jag känner som blir dödad eller torterad utan minsta anledning, sa jag frustrerat och såg på Fai.
- Bara så du vet så kan du inte befalla över mig, eller det kan du.
Men det vore inte schyst, sa jag leende till honom.
- Jag lärde dig spela Fia med knuff, inte sant? och det var väll kul?, sajag glatt till honoom.

"tror du inte jag önskar det? Tror du inte jag får mardrömmar ibland? Tror du jag är glad över det. Jag gör vad jag måste tro inget annat! Sen kanske jag inte alltid bryr mig eller låtsas bry mig men de kan vara folk jag känner med!" sa jag och suckade "oftast försöker jag ta folk som andra hatar redan" sa jag och såg på Fai
"jag vill inte bestämma över folk. Jag vill ha riktiga vänner" sa han leende "ja det var det" sa han roat

Jag såg på Cara och nickade.
- Jo, jag vet Cara, men ibland är det som om du blivit en annan person,sa jag och log svagt och såg sedan på Fai.
- Bra det, det är så det ska vara, sa jag leende till honom.

"på sätt och viss har jag väll blivit det. Som sagt så är jag den världen gjorde mig till" sa jag "men jag är inte det monster alla tror jag är" sa jag och stirrade rakt fram
"man måste förkänna vänskapen. Även om Bella tyckte det var onödigt vill jag förtjäna min vänskap" sa han leende

- Klart du inte är ett monster, sa jag leende till henne.
- Det låter bra det Fai, annars tänker jag inte vara din vän, sa Xenia glatt.

"jag vet det men de andra vet inte det" sa jag lugnt
"jag vill att du ska vara min vän" sa Fai leende och jag såg på dem och undrade om det skulle bli något mellan dem i framtiden. Dörren öppnades och Remus och Molly kom in
"vi hörde allt. Vi är riktigt ledsna" sa Remus och jag såg fortfarande inte på dem
"va inte det. De är inte ert fel egentligen" sa jag tyst
"jag lagar något åt er" sa Molly

Jag såg på dem men visste inte vad jag skulle säga.
- Du kommer över det Cara, och man får lära sig leva med det.
Jag träffar ju din far och han är ju egentligen orsaken till mina föräldrars död, men jag kan inte vara argpå honom för det.
Men de som gjorde det är döda, och jag har fått min hämd, sa jagleende och nickade åt Molly.
- Ja, tack vi äter gärna med dig.

"klart jag gör. Jag stänger bara ute de känslorna. Jag är som sagt inte arg på dem mer besviken över att de inte sagt något. Ni kunde varnat mig för Sirius om det inte var så att ni hoppades att han skulle lyckas" sa jag lågt och de svarade inte och jag förstod dem väll delvis, de hade haft mindre problem om jag varit död men jag sa inget heller utan bara låtsades som om de inte sagt något
"mat låter underbart" sa jag leende

Molly började göra ordning med mat och vi satte oss vid bordet men Remus som sällskap.
Han såg osäkert på Cara.
- Jag försökte hindra dem, tro mig Cara, men du vet hur James och Sirius är, sa han och log svagt.

Jag såg på Remus
"jag tror dig" sa jag bara och ville verkligen lita på honom men jag var inte säker
"Cara jag lovar och jag försökte få Sirius på andra tankar när han planerade ditt mord" sa Remus
"jag sa att jag tror dig" sa jag lugnt och tog en tugga
"jag ser att du inte gör det" sa Remus försiktigt
"just nu är min värld upp och ner och jag bet inte vad jag ska tro om er. De två ni skyller på är döda så de kan inte motbevisa något. Ni skulle kunna vara inblandade ni med" sa jag lugnt utan att se på dem