När folk blev stora och Voldemort vann.

- Dra inte in Lily i det här, det var James idé allt ihopa.
Lily bad honom att inte göra det, men envis som han är, sa Dumbledore och nickade.
- Ja, James var korkad, eller han gjorde det som han trodde var det rätta, och han ville inte lyssna på en gammals manns råd, sa Dumbledore.

Jag såg på Dumbledore
"okej jag ska inte dra in Lily men jag vet knappt vad som hände. Jag vet bara att pappa blev riktigt ledsen och att James ville döda mig med" sa jag
"ja det ville han och om du dött med vet jag inte vad din far hade gjort" sa Dumbledore
"då hade nog världen gått under. Jag har aldrig sätt min far så ledsen" sa jag uppriktigt
"jag förstår det. Jag mötte Nicci innan hon dog och de var riktigt lyckliga och jag förstår hur arg han blev" sa Dumbledore och jag nickade
"går det över?" frågade jag

- Det kommer gå över, tidan läker alla sår.
Men du måste finnas där för honom, han kommer aldrig klara det själv, vilket du ser nu, sa Dumbledore och log lätt.

"är du säker på det?" sa jag tveksamt
"ja jag är säker. Även om det kan ta ett tag" sa Dumbledore
"jag hoppas det. Jag är glad att jag har medaljongen så han inte kan ta sitt liv. Och jag hoppas han inte spränger världen bara" sa jag tankfullt "och jag är där för honom som alltid" sa jag leende och puttade undan skuldkänslorna

- Jag är mer rädd att han förstör andras liv, för att han inte mår bra, sa jag och såg på Cara.
- Brukar alla tavlor prata?, avbröt Xenia och såg på mig.
- Nja, bara vissa, som den här, det här är Dumbledor, vår gammla rektor, sa jag leende till henne.

Jag nickade "ja det med, risken är att han går efter alla som var med i orden då" sa jag och kände mig genast orolig och såg på Laura "vi borde varna dem" sa jag och såg sen på Dumbledore
"du hade behövts här ibland" sa jag sorgset
"jag hade nog inte levt nu ändå om din far fått bestämma" sa han leende
"nej men om jag fått bestämma" sa jag bestämt och såg på Laura och tog ett djupt andetag "jag antar att vi får prata med orden" sa jag lite nervöst

Jag såg på henne och nickade lätt.
- Ja, vi får väll det, inget att vara nervös för, du måste prata med dem någon gång, sa jag och såg på henne.
- Vi transförerar oss till Kråkboet, så kallar vi på alla därifrån, sa jag bestämt och tog tag i Xenia.

"jag är mer nervös att ställa dem till svars och prata om min far med dem" sa jag och vi landade i Kråkboet och Molly såg på oss
"Laura och Xenia" sa hon och kramade om dem och såg sen på mig och Fai och kramade sen om oss
"vad är fel vännen?" frågade hon mig och jag undvek hennes blick, hon hade också varit i orden när min mor dog.
"tillkalla bara orden" sa jag snällt

Molly gick in för att skicka iväg ugglor och vi gick in i köket och väntade.
- De kommer nog snart, sa Molly och började göra ordning kaffe och te till allihopa som skulle komma.

Jag såg på henne och satte mig otåligt ner och hörde hur det knackade på dörren och Molly gick för att öppna och jag satt med ryggen mot dörren och Fai såg på mig
"vad är det mamma?" sa han men jag skakade på huvudet och han gick bort till Xenia och jag log, glad över att de hade varandra
"jag vill prata med er som hörde till den första orden" sa jag utan att se på dem och väntade på att de andra skulle gå och tog sen ett djupt andetag
"nu vill jag veta vilka av er som var inblandade i mordet på min mor och mordförsöket på mig" sa jag allvarligt