När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag trollade fram två glas vin och gav det ena till min far
"jag lyssnar när du vill prata" sa jag lugnt och såg sen in i brasan som brann
"hon hette Nicci" började han och jag var förvånad över att han faktiskt sa något "vi träffades av en ren slump i Diagongränden en dag" sa han och jag nickade "hon visste ite vem jag var så vi lärde känna varandra och när hon fik reda på det stöttade hon mig" sa han "vi förlovade oss och så fick vi dig och ja allt gick riktigt bra tills hon blev mördad" sa han tyst och jag såg på honom men han sa inget mer och jag väntade på att han skulle säga något mer

Xenia kom springande mot mig och gav mig en kram.
Hon såg endast lycklig ut och Fai kom strax bakom och kramade om mig.
- Så ni har haft det kul, med tant Bella?, sa jag roat och kramade dem.

Jag vet inte hur länge vi var tysta innan han fortsatte
"orden ansåg att hon blev ett hot och ja det var Potters som lyckades mörda henne. Jag var inte hemma så jag kunde inte rädda henne. Jag kom hem i tid för att rädda dig" sa han och jag såg på honom "ja så det är därför Harrys föräldrar dog. Annars hade de egentligen inte behövt dö" sa han och ja gick fram till honom
"jag är så ledsen" sa jag och kramade om honom och han höll om mig
"jag med" sa han och såg på mig "det är därför du är det käraste jag har" sa han och strök mig över kinden
"ja är ledsen att jag fick dig att minnas allt" sa jag
"du har rätt att veta men ja vill helst inte tänka på henne. Men jag kan inte alltid hindra tankarna" sa han och stirrade rakt fram. Jag förstod varför han inte kunde älska Bella helt, han älskade fortfarande Nicci
"jag är glad att du berättade för mig" sa jag och var tyst en stund "hade kriget aldrig hänt om min mor inte dött?" sa jag undrande
"kanske inte. Jag funderade på att strunta i allt och slå mig ner med er två nån stans och lägga ner alla planer" sa han ich jag tänkte hur ironiskt det var att sentida sidan startade kriget helt.
"jag saknar henne" sa han lågt
"jag förstår det. Jag lovar att inte försvinna. Hade jag vetat hade jag inte gjort allt som jag gjort" sa jag
"det är inte ditt fel. Men gå och leta reda på Fai du, han behöver dig" sa min far och jag kramade om honom och lämnade kontoret och jag hörde att han låste dörren. Jag letade upp de andra och kramade om Fai men såg sen frånvarande rakt fram

Jag såg på Cara och log.
- Så du fick reda på det nu?, Hon var din mor inte sant?, sa jag försiktigt och log mot henne.

Jag såg på Laura
"ja hon var min mor" sa jag och såg på barnen "spring iväg och be Bella om en tårta" sa jag och de log glatt och sprang i äg och jag satte mig ner på golvet
"hon är anledningen till kriget" sa jag och berättade allt min far sagt "jag känner mig jätte elak för allt jag gjort. Jag förstår varför han är jätte orolig att nått ska hända mig" sa jag och gömde ansiktet och tänkte på de gånger jag hotat med att ta mitt liv eller när jag sagt att jag hatat honom. Jag måste plågat honom nått enormt när jag inte pratade med honom på flera år.
"jag fanns inte där för honom eller dig på sex år" sa jag sorgset och hatade mig själv för svikit dem båda

Jag nickade och satte mig vid henne, och kramade om henne.
- Men du, minns du när jag ansåg att det var mitt fel att pappa dog?
Det är samma sak, jag kunde inte rå för det.
Lika lite som du kunde rå för det du gjorde, du visste inte och mig minndes du inte, sa jag tröstande.
- Så inget av det var ditt fel, men det är tråkigt att hon inte ärvid liv, sa jag deltagande och kramade om henne.

"klart jag minns du höll på att hoppa från ett stup" sa jag och nickade sen "ja men jag mindes min far" sa jag och lutade mig mot honom och nickade sen "ja hade velat träffa henne" sa jag och såg på henne
"det var på grund av henne som kriget började. Pappa tänkte lägga ner all och slå sig ner med oss när orden bestämde sig för att döds henne för att de trodde hon var farlig. Det var Potters som lyckades" sa jag kallt och stirrade rakt fram. Tänk att vi kunde sluppit allt det här om de inte dödat min mor. Jag lutade mig mot Laura
"jag känner mig ändå elak. Jag skulle märkt att Draco mixade med mina minnen" sa jag

Jag nickade och såg på henne.
- Ja, men orden kunde inte veta om det, och din far behövde inte döda Potters även om jag förstår varför han gjorde det, men allt som har hänt, har hänt, sa jag lätt.
- Cara allt är glömmt och förlåtet, du kunde inte rå för det Draco gjorde med dina minnen, sa jag tröstande och såg på henne.
- Vad sägs om att du och din far åker till graven tillsammans, ni behöver nog det, sa jag leende.

"nej men de ska vara den goda sidan! De ska inte döda folk" s jag bestämt "och ja jag förstår honom. Jag hade gjort lika dant om det var min familj. De ville döda mig med" sa jag likgiltigt och såg sen på Laura och log
"tack, bättre vän än dig kan man inte ha" sa jag leende och såg på henne
"jag vet inte. Han verkar inte så glad på det. Jag vill inte göra honom mer sorgsen nu. Jag har aldrig sätt honom så ledsen. Enda gången han gråtit var när han trodde jag var död" sa jag sorgset "jag gillar inte att se honom så här" sa jag sorgset

Jag såg på henne och brast i skratt.
- Men du, varför skulle inte goda få döda folk?
Det var det korkaste du sagt på länge, sa jag och log sedan.
- Klart jag är din vän, sa jag leende och nickade.
- Men ni borde göra det, tillsammans, sa jag och log mot henne.