När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg på henne och stannade "han har ändrats. Eller jag undrar om han alltid har varit sön här bara inte visat det" sa jag och såg ut genom fönstret och log sen mot Laura "tack" sa jag även om blodet inte stört mig
"jag har ett annat besök att göra, hos min far. Jag vill ha lite svar" sa jag allvarligt "följer du med?" frågade jag

Jag såg på henne och log.
- Visst följer jag med, alltid jag lovar, sa jaglätt och log sedan.
- Jag ska ändå hämta Xenia, och se vem som klarat sig bäst, hon och Fai eller Bella, sa jag roat och vi transfererade oss dit.

Jag bara log mot henne och skrattade sen "jag tror Bella kommer vara riktigt trött på dem" skrattade jag och vi landade hos min far och gick in på kontore och han såg upp
"minns du något?" frågade han vänligt
"alltihop! Även den blonda kvinna. Jag antar var min mor" sa jag allvarligt och han bleknade och vände bort blicken "pappa jag vill veta vem hon är" sa jag bedjande
"nej" sa han tyst
"du kan inte dölja henne för mig hela livet. Jag vet att du älskade henne och saknar henne" började jag
"ut" fräste han och bokstavligttalat kastade ut osaklig låste dörren och jag bara stirrade på dörren och sen Laura
"vad hände precis?" sa jag förvirrat

- Han erkände precis att det var din mamma och att han älskade henne.
Och att han inte vill visa det så han slängde ut oss, sa jag enkelt och såg på Cara.
- Fattade du inte det eller?, sa jagförvånat och såg på henne.

Jag såg på Laura "jag förstod det men han brukade inte kasta ut mig" sa jag förskräckt
"jag ville ju bara veta, vad som hände. Det måste hänt nått hemskt" sa jag fundersamt

- Vem vet, han kanske dödade henne, som Xaxely, var tvungen att göra, sa jag och såg på henne.
Det kunde jag tänka mig att han skulle kunna göra.

"men varför skulle han döda henne om han älskade henne. Ingen tvingade väll honom" sa jag förvirrat och hörde hur min far kastade en massa saker
"jag gillar inte att se honom så här" sa jag sorgset "jag menade inte att göra honom ledsen"

- Men, han kanske känndesig tvungen.
Hon kanske inte gjorde som han sa.
Eller de kanske bråkade, och han råkade döda henne, sa jag fundersamt.
- Men du gå in och prata med honom då, ensam, det är er sak inte min, sa jag och log lätt mot henne.

Jag såg på henne "jag tror inte det. Bella gör inte alltid som han vill i hon lever ju" sa jag och ronden ett djupt andetag
"du kan ju leta upp barnen och Bella" sa jag och gick sen in och duckade när min far kastade en bok och jag säg förvånat på rummet som var total förstört.
"pappa" sa jag försiktigt och han vände sig om och stirrade på mig
"vad vill du" fräste han och jag gick fram till honom och gav honom en kram
"hur mår du?" frågade jag försikigt och han lugnade sig lite men svarade inte. Jag tog med honom till fåtöljerna som faktiskt stod upp och puttade ner sakerna från dem och satte honom i den ena och satte mig själv i den andra

Jag nickade och gick och letade på dem.
Jag hörde dem i ett rum och Fai och Xenia tjoade glatt.
Jag öppnade dörren och möttes av en ytterst irriterad Bella.
- Bra, då kan jag gå, sa hon och tågade ilsket ut.