När folk blev stora och Voldemort vann.

jag bara stirrade på henne "men om hon är min mor borde hon väll vara med oss om vi nu är så lyckliga." sa jag förvirrat "men vad gör Bella där i stället?" sa jag förvirrat och han inte se något mer innan scenen förändrades och jag och min far stod vid en grav och han grät faktiskt
"Hon dog" sa jag förvirrat "varför har han inte sagt något?" sa jag förvirrat och barasåg på allt innan scenen förindrades igen och jag var på barnhememt som vi besökt
"Ja då antar jag att min far är död nu" sa jag och såg förvånat på mannen som kom mot bygnaden som jag satt inlåst i
"det är inte min far, det är...Sev" sa jag förvirrat
"Jag förstår inget" sa jag

Jag såg på Cara och allt somhände, Voldemort hade tydligen ljugit för henne om vissa saker.
Det var hemskt att se honom sådär ledsen, att han överhuvudtaget kunde gråta var förvånandesvärt.
Jag nickade.
- Ja din far är död, eller nästan död, sa jag och såg på Sev.
- Ja, han är din gudfar, kom du inte till honom, innan du kom till din far?, sa jag osäkert allt det här var nytt för mig med, jag visste väldigt lite om hennes barndom.

jag bara skakade på huvudet "jag vet inte, kanske, jag minns som sagt inte men eftersom det är vad som händer så antar jag det" sa jag och vi landade hos Sev och jag såg mig omkring, så det var här Sev bodde. jag log lite Sev och jag verkade faktiskt ha riktigt trevlig. vi hoppade fram några scener och var tillbaka på skolan under nån scermoni.
"Varför har vi en hatt på huvudet?"frågade jag henne roat

- Vi sorteras in i de olika elevhemmen, sa jag glatt och log.
Äntligen visste jag var som hände.
- Där är Harry, Ron, Hermione, sa jag och pekade ut alla elever och berättade vad de hette.
- Och den där lilla rödhåriga, det är jag det, flinade jag åt henne.
- Harry Potter, sa McGonagall och ett sus gick genom salen.

jag såg på henne och nickade, jag kände igen vissa ansikten och såg sen på killen som hette Harry
"Gryffindor" sa hatten och jag såg på Laura
"vvad liten du är" sa jag leende och såg sen på några personer som sorterades innan det blev min tur och jag såg mig själv hamna i Gryffindor
"Jag kommer ihåg att jag inte alls var glad över det. jag var livrädd att både Sev och...Draco skulle hata mig" sa jag förvånat

- Konstigt, jag var elva, sa jag och himlade med ögonen ochnickade sedan.
- Ja, båda de kom är ju Slytherinnare, men jag tror att Dumbledore hade placerat dig där för att du inte skulle bli så farlig, som din far, sa jag och log mot henne.

Jag bara log roat
"ja kanske det, jag minns inte" sa jag och scenen ändrades igen och vi passerade förbi en massa år fort och jag bara hann precis med allt. Vi stannade vid det sista året och jag såg på allt och bara stirrade på allt och sen kom åren efter skolan och jag såg på mig och Draco som bråkade
"ja det verkar ju lyckligt" sa jag ironiskt och såg hur Draco höjde staven mot mig och torterade mig och jag bara stirrade på honom
"varför gör jag inget" sa jag
"jag vill ha den positionen annars får du inte se Fai" sa Draco ochgick där ifrån och jag såg mig själv ligga på golvet och gråta och sjönk ner på knä och bara stirrade på mig själv

Jag såg förskräckt på scenen, och föll sedan ner på knä och höll om Cara.
- Gumman, jag visste inte, hur kunde han?, sa jag osammanhängande och såg efter Draco och sedan på Cara.
- Jag trodde inte att det var så illa, att Draco kunde göra så, det hade jag aldrig trott om honom, sa jag med tårar i ögonen och såg på den gråtande Cara och höll om den nuvarande.

Jag bara skakde på huvudet
"jag vet inte. Jag minns inte, jag antar att jag förträngt det" sa jag och kände tårarna rinna
"jag vet inte varför han gör så eller vad jag gjort för att förtjäna det" sa jag sorgset och scenen förändrades och vi landade i en park och jag såg mig själv gå genom den och sen hitta Jezebel sittandes på marken mot ett träd. Han var blodig och såg ut att vara lika illa där an som mig, ja om inte värre än mig. Jag såg mi själv gå fram till honom och han ryckte till när jag rörde honom och han drog sin skalpell men jag bara log
"oroa dig inte, jag förstår vad du går igenom" sa jag leende och han såg på mig och rörde mina sår
"jag kan fixa dem med lite medecin" sa han leende och jag log
"jag kan hjälpa dig få bort blodet" sa jag leende och hjälpte honom upp och log
"Cara" sa jag och bugade roat
"Jezebel" sa han leende och vi började gå mot en lägenhet och vi följde efter. Jag såg att det var lägenheten som Draco torterat mig i. Jag såg att det var söndriga saker över allt och en del blod men Jezebel verkade inte bry sig. Han tog fram bandage och började göra rent såren och lindade sen om dem och jag log tacksamt och började sen torka bort hans blod och log mot Laura
"det var så här jag överlevde" sa jag leende

Jag log åt scenen och såg på Cara.
- Härlig, han verkar ju underbar, jag förstår varför du älskar honom, sa jag leende och log sedan.
- Jag borde tacka honom, han gjorde så du överlevde, tack och lovatt du inte gav upp Cara.
Ledsen att jag inte kunde vara där för dig då, men då hade du nog inte träffat Jezebel heller, ja allt har väll en mening, sa jag och log lätt, men försökte att undvika se lägenheten.
Det påminde mig allt för mycket om min egen tid inlåst i ett hus och jag såg på Cara.
- Du tror inte att det kan vara Dracos förtjänst att jag vart inlåst i huset, jag mena jag var inte där för dig, det måste varit enklare för honom då, när jag inte fanns fördig, sa jag undrande och såg på henne.